När du vill vara dig själv för en stund.

En underbar Skåning.

Idag fyller Hasse Alfredsson 80 år och jag hoppas det inte har undgått någon. Mitt Alfredsson tips är att lyssna på hans inläsning av Bombi Bitt och jag. Den är helt makalöst bra och jag brukar lyssna på den varje sommar.

Hellfire- Nick Tosches

Jerry Lee Lewis dramatiska och förtärande liv är det mest sägenomspunna i rockhistorien. Han föddes i Louisiana, in i en släkt märkt av stort mod och ännu större galenskap. Under hela sitt liv har han slitits mellan pingströrelsens stränge gud och alkoholens, drogernas och rock'n'rollens djävul. Hans musikaliska bana började redan som fjortonåring då han framträdde nätterna igenom på sjaskiga klubbar. Vid tjugoett års ålder blev han en av rock'n'rollens största stjärnor med låtar som "Whole Lotta Shakin' Goin' On" och "Great Balls of Fire". Men karriären lades snabbt i ruiner, när det blev känt att Jerry Lee gift sig med sin trettonåriga syssling. En skandal som har förföljt honom mer eller mindre hela livet. Under de kommande tjugo åren skulle Jerry Lee - som vanligt okuvlig och vild - resa sig ur askan, den här gången som countrystjärna, för att sedan återigen förlora allt till sina egna, inre demoner.

För en tid sedan hade jag och min make en konversation om Jerry Lee Lewis. Den löd ungefär så här.
Maken: Har du hört Jerry Lees nya skiva?
Jag: Va? Är inte han död?
Maken: Nej...
Jag: När ska han dö då?
Maken: Ja du, det vet inte jag.
Efter att ha haft ett riktigt blond moment insåg jag att jag faktiskt inte vet så mycket om Jerry Lee (och att jag ibland talar innan jag tänker.) Det enda jag vet är att jag älskar hans musik och att vi har många av hans skivor hemma. 


Efter en snabb check i bokhyllan kunde jag konstatera att vi även hade Hellfire. Tyvärr var den på svenska, men jag tänkte att det fick duga. Och det gjorde det faktiskt. I vanliga fall är jag av den åsikten att (rock)biografier ska läsas på engelska eftersom översättarna brukar inte vara så duktiga på att få till det där coola rock ´n roll språket. Men i Hellfires fall så gick jag bet. Den är  väldigt bra översatt. Det kan ha att göra med att den faktiskt är väldigt bra skriven. (Om man läser mellan raderna på engelska.)ellfire

Jerry Lee Lewis liv var sannolikt en helvetes berg- och dalbana. Dock tror jag att han skapade den själv. Han lät sig sugas in i livet som rockstjärna under 50-talet, med allt vad det innebär. Hellfires fokus ligger inte bara på Lee´s privatliv, utan det är en skön blandning av allmän rockhistoria och en berättelsen om en man som var gift fem gånger innan han hade fyllt 40. Ett litet minus får denna bok och det är inledningen. Den är tyvärr bara en snabbgenomgång av Lee´s liv. Blir inte riktigt klok på det eftersom man faktiskt ska läsa boken som är på lite drygt 200 sidor. Varför behöva en sammanfattning i början?


Nu hoppas jag bara att Nick Tosches snart skriver en ny bok om Jerry Lee Lewis eftersom han (Boogie-woogie guden) faktiskt fortfarande lever.


Favorit: Sedan gick han in i den urgamla natten, till fler piller och mer whiskey, dit där de svarta hundarna aldrig höll upp med att skälla och dagen aldrig randades; dit gick han.

Jag vann!

Helt oblygt skriker jag ut min glädje: Jag vann!! Jag vann! Jippi!
The Infection är nu på väg hem till mig. Bockar, bugar och riktar ett stort tack till Swedishzombie för den fin fina tävlingen.

Små lätta moln.

Så här har jag spenderat större delen av söndagseftermiddagen. Ljuvligt!

Sju sorters blommor.

Glad midsommar på er. Och passa på och njut för julen närmar sig med stormsteg!

Kvittrande

Boktagen finns nu på Twitter. Ni ska nog inte förvänta er för mycket eftersom jag inte är så bevandrad i teknikens värld. Men håll ut, jag kommer att lära mig!

Jag har redan hittat Lingonhjärta, Erika och Boktokig =)

Tävling hos Swedish Zombie

Hos Swedish Zombie kan man just nu tävla om två signerade böcker. Självklart är jag med!
Man kan antingen vinna Tooth and nail eller The Infection. Båda är skrivna av Craig DiLouie.
Vill du också vara med tycker jag du ska klicka HÄR!

(Bilder lånade från Swedishzombie.com)

Vetgirig

Sådant här brukar jag roa mig med när läslusten inte är på topp.


Klicka här för att kolla hur många rätt du har!

Pepparkakshuset- Carin Gerhardsen

En måndag i november, klockan är fyra, det mörknar och blöt snö faller över Stockholm. På tunnelbanan sätter sig en framgångsrik trebarnsfar tillrätta med sin kvällstidning. I fönstret ser han spegelbilden av en luggsliten typ som tycks stirra på honom. Syns det utanpå att han är lycklig? Stör det? I så fall kan han leva med det. Tåget bromsar in, mannen gör sig beredd att stiga av. Han märker inte att den dystra figuren reser sig också han.

På kort tid inträffar flera bestialiska mord i Mellansverige. När kriminalkommissarie Conny Sjöberg vid Hammarbypolisen börjar ana att de hör ihop blir han iskall inombords. Det finns en människa därute vars drivkrafter är mycket personliga och som inte kommer att rygga undan för något.


För det första vill jag bara säga att jag inte ska säga att jag inte är någon expert på deckare fler gånger. Detta är den tredje deckaren jag läser på kort tid och jag tycker mig börja få lite mer koll på genren. För det andra vill jag säga att nu får det nog vara stopp med svenska deckare för ett bra tag framöver.


Jag vet inte riktigt vad det är jag förväntar mig, men på något sätt lyckas det inte infrias. Det är ingen andlös spänning, häftiga twister eller karaktärer som stannar kvar och som jag tycker om. Är det något fel på mig eller är det så här det är att läsa deckare? Att bli besviken?


Nu ska jag absolut inte såga i Pepparkakshuset så mycket att de bärande väggarna brister, men jag måste säga att jag inte hoppar högt av glädje. Det är absolut en välskriven deckare med ett slut som man kanske inte riktigt kan lista ut på förhand. Poliserna är trevliga och mördaren är det faktiskt lite synd om. (Är det meningen?) Tyvärr är det ändå något som fattas, men det är inte bokens fel. "Det är inte du, det är jag" Mitt hjärta är nog inte tillräckligt stort för att kunna uppskatta detta eller är jag så otroligt kräsen att jag aldrig kommer bli nöjd. Ni får ursäkta om detta inte blev en recension i sin rätta meningen, men jag är ärligt talat väldigt ledsen för att jag och deckargenren inte tycks kommer överens.


(Boken är lånad på biblioteket.)

Bara så ni vet...

(Bokbabbel började)

Ett litet snedsprång- Denise Rudberg

Marianne Jidhoff, 55, är åklagarsekreterare och nybliven änka. Hennes make Hans Larson, riksåklagare, var vid sin död en hyllad man. Men han var inte lika trogen sin hustru som han var trogen rättvisan. Efter Hans död blir Marianne övertalad att återvända till åklagarmyndigheten. Man har problem med läckor och man behöver någon man kan lita på. 

När en finansman blir brutalt mördad utanför sin våning på Östermalm får Marianne, tillsammans med den luttrade och erfarna kriminalkommissarien Torsten Ehn, ta sig an fallet. Brottet visar sig ha kopplingar till en märklig och sluten verksamhet som drivs i det tysta. En verksamhet dit bara de som är beredda att betala dyrt för sig har tillträde och får leva ut sina allra hemligaste fantasier. 

Tydligen ska Ett litet snedsprång tillhöra en helt ny genre. "Elegant crime". Ursäkta mig, men jag tror nog att "Elegant tantsnusk" kan passa bättre. Jag är absolut inte pryd men det är satans vad det nuppas i den här boken. Och egentligen utan någon synbar anledningen. Inte nog med att det är väldigt ingående sexscener (Jag misstänker att någon kommer läsa boken p.g.a det.) så är det otroligt mycket otrohet. Det kanske är jag som är blind för sanningen, men allvarligt är folk verkligen otrogna så till höger och vänster i "överklass områdena"? Om nu Denise har velat göra ett trovärdigt porträtt över livet som hemmafru på Djursholm så borde hon väl även ha med ett lyckligt äktenskap också? Sådana finns faktiskt.
   Så till själva "crime" biten. Ehh...ja...ja? Någon/några dör och sen löser poliserna mordet (Nej, ursäkta det är ju såklart Marianne som gör det. Dah!) och sen var det problemet ur världen. Att detta bara är första delen i en planerad serie får mig att dra djupa suckar och vilja gå och lägga mig.
Jan Waldekranz gör ett väldigt bra jobb med inläsningen och det är kul att en man läser in denna typ av bok. Tyvärr hjälper det föga eftersom boken, rent ut sagt,  är usel!


(Boken är lånad på biblioteket.)

Arbete kräver böcker!

Ogräset räcker mig till midjan och är lika tät som Amazonas djungel. (Okej en liiten överdrift, men det är så det känns.) För att kunna uthärda arbetet med att rensa det begav jag mig till biblioteket och lånade en hel drös med ljudböcker. Nu ska det nog gå snabbt som vinden!

Kristin Hanna- Vad som än händer

Denise Rudberg- Ett litet snedsprång

Kathryn Stockett- Niceville

Tracy Chevalier- Oskuld och erfarenhet

Kerstin Ekman- Händelser vid vatten

Sherlock i min hand.

Den är grön. Den är användbar. Den är snygg. Det är en bok..handväska..bok..handväska. Den är min!!! (Så fort jag får pengar.) Klicka här för att komma till väskans sida. Men jag varnar er: om jag ser någon där ute med denna väska föreslår jag att ni springer!

En liten (megastor) egotripp.

Allt började med att min mamma skickade ett mail till mig. Hon upplyste mig om att lokaltidningen ville ha in tips på lite härlig sommarläsning. Jag knåpade ihop ett mail med fyra olika boktips och skickade iväg. Det gick ett tag och jag hade nästan glömt bort det, tills jag fick ett mail från kulturredaktören om att han vill ta med mina tips och att han gillade min blogg (Nej, jag tänker inte vara lagomsvensk!)


I lördags morse (när jag låg och svettades i ett tält på en äng) skickade mamma ett sms till mig där hon skrev att jag var med i Kristianstadsbladets helgbilaga och att alla mina tips hade kommit med, plus att redaktionen hade valt att lägga ut min bloggadress. Snacka om att jag blev förvånad!! Det är inte ju inte varje dag man är med i tidningen som "bokälskande bloggare". (Eller som man får dela utrymme med kulturministern.)


Jippi!! Och här har ni lite bildbevis.

Jag tipsade om Shantaram, Molnfri bombnatt, En dag och Vi, de drunkade.

Alive and kicking!

Det är alltid lite vemodigt att komma hem från sommarens festivaler. Nu är det ett helt år till nästa gång och det känns som en hel evighet. Å andra sidan är det faktiskt väldigt skönt att få känna trägolv under fötterna, gå igenom veckans nyheter och bara njuta av tystnaden. Och, såklart, sova i sin egen säng.
Innan jag åkte hann jag läsa ut Cirkeln, så jag kommer snart att skriva vad jag tyckte om den. Men just nu ser prioriteringslistan ut så här;

• Duscha!
• Komma i kapp med vad alla andra har skrivit. Har ca 250 inlägg på Bloglovin´
• Sova 
• Läsa, läsa läsa!!

Tillfälligt avbrott.

Imorgon börjar festivaltiderna! Först beger jag mig in i Smålands mörka skogar för att besöka Muskelrock. Efter det blir det ett snabbt stopp hemma för att sova, tvätta och gå ut skolan. Sen bär det av till Blekinges sköna skärgård och Sweden Rock. Jag är helt toppad och yrar runt efter våtservetter, torrshampo, gummistövlar och blandband.
Men inget gott som inte har något ont med sig; jag kommer ju inte få många sidor lästa (mer än programbladen över spelningarna) och det betyder ju givetvis att jag inte kommer kunna blogga om några böcker.
Hoppas ni inte kommer saknar mig allt för mycket!