En måndag i november, klockan är fyra, det mörknar och blöt snö faller över Stockholm. På tunnelbanan sätter sig en framgångsrik trebarnsfar tillrätta med sin kvällstidning. I fönstret ser han spegelbilden av en luggsliten typ som tycks stirra på honom. Syns det utanpå att han är lycklig? Stör det? I så fall kan han leva med det. Tåget bromsar in, mannen gör sig beredd att stiga av. Han märker inte att den dystra figuren reser sig också han.På kort tid inträffar flera bestialiska mord i Mellansverige. När kriminalkommissarie Conny Sjöberg vid Hammarbypolisen börjar ana att de hör ihop blir han iskall inombords. Det finns en människa därute vars drivkrafter är mycket personliga och som inte kommer att rygga undan för något.
För det första vill jag bara säga att jag inte ska säga att jag inte är någon expert på deckare fler gånger. Detta är den tredje deckaren jag läser på kort tid och jag tycker mig börja få lite mer koll på genren. För det andra vill jag säga att nu får det nog vara stopp med svenska deckare för ett bra tag framöver.
Jag vet inte riktigt vad det är jag förväntar mig, men på något sätt lyckas det inte infrias. Det är ingen andlös spänning, häftiga twister eller karaktärer som stannar kvar och som jag tycker om. Är det något fel på mig eller är det så här det är att läsa deckare? Att bli besviken?
Nu ska jag absolut inte såga i Pepparkakshuset så mycket att de bärande väggarna brister, men jag måste säga att jag inte hoppar högt av glädje. Det är absolut en välskriven deckare med ett slut som man kanske inte riktigt kan lista ut på förhand. Poliserna är trevliga och mördaren är det faktiskt lite synd om. (Är det meningen?) Tyvärr är det ändå något som fattas, men det är inte bokens fel. "Det är inte du, det är jag" Mitt hjärta är nog inte tillräckligt stort för att kunna uppskatta detta eller är jag så otroligt kräsen att jag aldrig kommer bli nöjd. Ni får ursäkta om detta inte blev en recension i sin rätta meningen, men jag är ärligt talat väldigt ledsen för att jag och deckargenren inte tycks kommer överens.
(Boken är lånad på biblioteket.)
Jag tyckte bättre om hennes andra bok "Mamma, pappa, barn". Den kan du prova om du vågar framöver!
SvaraRaderaJag tänkte faktiskt att jag skulle låna den och ge serien en andra chans.
SvaraRaderaDet tycker jag att du ska, våga testa nästa bok alltså :) själv har jag just läst klart Helgonet, den fjärde i serien och jag gillar Gerhardsen skarpt.
SvaraRaderaDet ska jag göra Erika! Jag är faktiskt lite nyfiken på hur det kommer att gå för Petra.
SvaraRaderaHar nyligen läst Pepparkakshuset själv och blev så grymt besviken. Känner som du att deckare inte riktigt är min grej just nu. Tar en liten paus från dem. Dock har Lingonhjärta en lista med lite böcker som man onekligen blir lite sugen på.
SvaraRaderaDet känns skönt att inte vara ensam om att känna så. Ja, jag var inne och kikade på hennes lista och den inger faktiskt lite hopp!
SvaraRadera