Anna, Hanna och Johanna av Marianne Fredriksson

Hanna är född på 1860-talet i Dalsland, nära norska gränsen. Det råder kärva tider - undernäring och panikartad utvandring gör att de unga som blir kvar tidigt tvingas ta ansvar för sin egen försörjning. Hannas tillvaro gungar och får stadga först när hon träffar en man. Han kommer norrifrån, är lite udda och gammal men ansvarskännande. När de gift sig rustar de tillsammans upp en vattenkvarn. De har barn i två kullar och lever ett drägligt liv. En dag orkar dock mannen inte längre. Hanna blir änka och söker en ny framtid i sekelskiftets Göteborg.
Johanna är Hannas dotter. Hon har goda minnen från Dalsland, pappan och de år då hon blir vuxen i Göteborg - en stad som under hennes livstid byter ansikte, från industriproletariat till välordnad storstad. Villkoren blir bättre, men den enskildes anonymitet ökar och klassklyftorna är fortfarande påtagliga. Johanna vaknar politiskt och reagerar mot kvinnors sämre villkor.
Anna är Johannas dotter. Hon är en modern yrkeskvinna och hennes liv är händelserikt. Ur ett nutida perspektiv tar hon på olika sätt del av mammans och mormoderns liv, förstår ibland, berörs och påverkas. Hon jämför med sitt eget och ser skillnaderna - men även likheterna.


I början av boken var jag ganska förvirrad. Vem av alla dessa röster tillhöra Anna? Är Johanna Hannas mormor? Först tänkte jag ge upp, men jag lät spelaren gå och det är jag otroligt glad över. De otroliga historierna som Fredriksson väver samman är helt underbara. Hon skriver så bra och uppläsaren, Anna Godenius, är skicklig på att ge de tre kvinnorna olika röster.


Anna, Hanna och Johanna får mig att plocka fram gamla fotografier och undra hur min gammelmormor hade det. Var det lika svårt för henne som för Johanna? Var livet lika hårt och hände det att, även hon, förbannade Gud? Boken känns otroligt trovärdig och lite som en lättare form av arbetarlitteratur. Det är så roligt att läsa om när den första bilen kom till byn och alla innevånarna blev stumma av häpnad eftersom man vet att det har hänt i verkligheten. Att få läsa om Hannas flytt från norskbygden, in till det moderna Göteborg, är verkligen hjärtskärande och på något sätt lider jag med den gamla kvinnan. Hennes förvirring inför rinnande vatten i lägenheten är liknade min när jag ser ett barn på 4 år skriva helt obehindrat på datorn. Mirakel? Vad hände? Vart är framtiden på väg och hur mycket av det gamla ska man behålla?


Det är egentligen inget märkvärdigt med dessa kvinnornas livsöden, utan de är som de flesta kvinnor varit och alltid kommer vara: de svara för omsorgen av barn, hus och make. Och de låter detta gå före mycket annat. De glömmer sig själva samtidigt som de slåss för att finna ut vem de egentligen är. Allt detta skildras på ett långsamt, sakligt och livligt sätt och jag kan inte göra annat än att älska denna vackra bok.


Extra ping till Lingonhjärta! Har du inte läst denna tidigare tycker jag absolut att du ska göra det.


(Boken är lånad på biblioteket.)