Det vete katten.

"En halvnaken man försöker rädda sitt liv ute på isen och finner en mördad kvinna i en ark. Vem är hon? Hur har hon hamnat i arken? Vad är det för märklig bandformad brännskada hon har runt vristen?
Detta är upptakten till Åsa Larssons tredje spänningsroman om juristen Rebecka Martinsson och kirunapoliserna Sven-Erik Stålnacke och Anna-Maria Mella."




Det ska kanske först nämnas att jag aldrig har läst något av de så kallade "deckardrottningarna" har skrivit då jag har fått för mig att de inte håller måttet. Deras enorma uppmärksamhet och lovord har även fått mig att ta ett par steg tillbaka.
Men nu föll det sig så att jag inte hade något att läsa och kände mig för trött för att engagera mig i något djupt. Jag lånade en ljudbok av min mor och valet föll på Åsa Larssons "Svart stig".


Detta är den tredje boken i en serie om juristen Rebecka Martinsson och det märks ganska tydligt. Det dras ganska ofta paralleller till de tidigare böckerna. Historien utspelar sig på många olika platser som Larsson beskriver mycket bra. Stockholm, Norrland, Uganda, en lyxbåt utanför Miami och det stora säteriet Regla.
Persongalleriet är inte överdrivet stort men alla karaktärerna får mycket utrymme. Ibland lite överdrivet mycket. När även Rebeckas grannes hunds beteende analyseras ner i molekyler blir det lite för mycket. Till slut blir det lite svårt att veta vilka som är huvudkaraktärerna i boken. Vissa av karaktärerna för inte historien framåt och borde få stanna i bakgrunden. 
Mordet på kvinnan som kirunapoliserna utreder visar sig vara något mycket större än det vanlig svartsjuk-pojkvän-som-gick-för-långt syndromet och det gör boken mycket mer intressant.


Eftersom jag lyssnade på den ska jag även nämna uppläsaren Katarina Ewerlöf. Det är hon som fångar känslan i boken och utan hennes inlevelse tror jag att jag hade missat mycket. Vissa av partierna var sega och innehöll tråkiga förklaringar om gruvindustrin, men Katarina Ewerlöf fick mig att lyssna på varje ord och faktiskt uppskatta dem.


Allt som allt kan man säga att jag blev glatt överaskad av denna "drottning". Förväntningarna var låga, men den var inte så usel som jag trodde. Störst eloge ska dock Katarina Ewerlöf ha.


(Boken lånad av mamma.)