Att låna ut eller inte låna ut...

I torsdags, efter att jag hade läst om Helena Henschens bortgång, kände jag ett starkt behov av att fysiskt ta i I skuggan av ett brott. Jag vet inte riktigt varför men känslan var påträngande så jag började leta efter den i mina hyllor. Pulsen ökar lite...Nog för att mina böcker står lite huller om buller, men det är faktiskt organiserat kaos och jag vet alltid exakt vilken plats olika böcker har. Men nu står jag där och letar och letar. Jag kan inte hitta den! En tanke slår mig: har jag sett den sen jag flyttade hit? (Vi flyttade till hus för lite mer än ett år sedan) Nej det har jag nog inte. Panik! Hjärtat bankar. Var kan den vara? Jag går ut i förrådet och rotar i flyttkartonger som av någon anledning inte blivit helt uppackade. Inte där heller. Jag tar ett djupt andetag, gör en snabb överläggning i huvudet och kommer fram till det fasansfulla: jag har lånat ut den till en person som jag aldrig kommer att träffa igen (en före detta arbetskamrat)! Ve och fasa!! Hur kunde jag vara så dum och korkad? Samtidigt vet jag att det inte är första gången det händer. Jag blir alltid så exalterad när jag upptäcker att jag kanske kan hjälpa en annan människa att få en underbar läsupplevelse, genom att låna ut en av min böcker. Mitt dumma nöt! Jaha, det är ju bara att köpa en ny, men det känns alltid lika förargligt. (Jag har köpt Den vidunderliga kärlekens historia fyra gånger) Från och med nu är det stopp! Jag ska aldrig mer låna ut en bok! Eller okej då. Men då ska det bara vara till mina närmaste vänner och så ska jag införskaffa ett litet block där jag skriver upp alla! Om det är någon (i detta fallet till exempel en arbetskamrat) som vill låna någon av mig så ska jag ta ut en liten depositionsavgift så att jag säkert får tillbaka den. Låter som en affärsidé. Var har jag hört det förr? =)