Donatorn-Dean Koontz

Vid trettiofyra års ålder verkade Ryan Perry vara i bättre fysisk form än han hade varit vid tjugofyra och han hade allt han kunde önska sig när det gällde hälsa, pengar och kärlek. Ända tills första symptomen dyker upp från ingenstans och Ryan hamnar på väntelista för en hjärttransplantation.

På ett ögonblick förvandlas Ryans liv till en mardröm och flera underliga händelser sker i hans närhet. Han börjar misstänka en konspiration och blir mer och mer paranoid. Men så en tidig morgon ringer telefonen. Man har hittat ett matchande hjärta.

På ettårsdagen av hjärttransplantationen, när mår Ryan bättre än han någonsin gjort, dyker plötsligt anonyma gåvor upp. Först en låda med godishjärtan och sedan ett hjärtformat smycke. Men den mest skrämmande gåvan är en video från en hjärtoperation med ett meddelande: Ditt hjärta tillhör mig. På ett ögonblick har Ryans liv åter igen förvandlats till en fruktansvärd mardröm där någon anser sig ha rätt till allt han äger ...

När jag var yngre var Stephen King och Dean Koontz stora favoriter. Jag läste dem när gränsen mellan barn och vuxen höll på att suddas ut. Språket var ibland för svårt för mig, men det var samtidigt viktigt att ses med en bok som var från vuxenavdelningen på biblioteket. 

Med jämna mellanrum läser jag en Koontz bok och denna gången föll valet på hans senaste: Donatorn.

Antingen har Koontz språk förändrats radikalt mycket eller så har jag bara läst hans tidiga utgivningar. Vad jag minns från dem så är språket inte det första man tänker på, utan man fokuserar mer på själva historien. Självklart har han alltid varit fenomenalt bra på att bygga upp en stämning, men jag har aldrig sätt hans språk som något överdrivet märkvärdigt.

I Donatorn är språket nästan poetiskt vackert. Det är så klart, vasst och krispigt. Det är så knivskarpt att det känns som de svarta bokstäverna lyfts upp från den vita bakgrunden. Det är en surrealistisk känsla och ju mer jag läser desto burrigare blir jag i huvudet. Jag känner mig nästan lika paranoid och virrig som Ryan själv gör. Boken blir nästan så "på riktigt" att jag måste lägga den ifrån mig långa stunder.

Det känns häftigt att ha varit på de platser som beskrivs i boken ( Bl.a. Las Vegas och Los Angeles) och det fördjupar ju självklart intrycket av boken. Men om du inte har varit på dessa geografiska platser så kan det faktiskt räcka med att läsa Donatorn eftersom Koontz skriver sådana makalösa miljöbeskrivningar. Känslan av hur de varma Santa Ana- vindarna känns mot huden beskriver han så makalöst bra.

Jag höll nästan på att glömma själva historien i boken. Den är väldigt ruggig och obehaglig. Kort och gott får du vad du brukar få om du gillar Dean Koontz. Fast denna gången får du ett sagolikt vackert språk också. Sabina Söderlund måste ha haft ett sant nöje när hon översatte texten.

Favorit: När den framkallade sömnen drabbade honom sjönk han ner som i ett hav och mörkret mörknade till något mörkare än bara mörker.

P.s Vart tog R:et vägen? Hette han inte Dean R Koontz innan? D.s

(Boken är ett rec.ex från Bra Böcker.)