Igår.

Igår såg det ut så här ganska länge. Laddade telefonen med Vallgrens senaste bok Havsmannen. Har inte kommit så långt, men den verkar...annorlunda. Fast jag tycker nog att det kunde funnits en liten varningsruta i stil med "Du som tycker katter är det bästa och finaste som finns, se upp! I denna bok förekommer det hemskheter som kan få ditt hjärta att blöda".

Måndagspepp!

Lingonhjärta kommer som en räddande ängel med denna trevliga mini-enkät. Precis vad som behövdes en trist och mulen Måndag.

Vad läser du just nu?
Jag läser en hel drös. Det sista testamentet, Game of Thrones, Niceville och Nattvandraren.


Vilken bok upptar dina tankar mest nu?
Jag måste säga Det sista testamentet. Jag visste sen innan att jag gillade Frey men denna bok är något i hästväg!

Vilken bok ser du fram emot mest att läsa just nu?
Jag var en sväng på bibblan innan idag och lånade på mig ett gäng ljudböcker. Har precis laddat spelaren med De tio härskarna. Tyvärr verkar den inte ha fått så bra kritik, men det skiter jag i.

Vilken utgivning är du mest peppad på just nu?
The mountain shadow!! Fortsättningen på Shantaram. Pepp, pepp, pepp!!


Vilken bok blir ditt nästa köp?
Antingen blir det Vallgrens nya: Havsmannen eller så lyxar jag till det med dyrgripen True norwegian black metal.

Pets with books.

Just nu florerar det en lite rolig grej bland bokbloggare. Det var Bokmilaskogen som kom på den fin fina idén. Uppdraget går ut på att fotografera sitt husdjur i en boksituation. Jag gjorde det enkelt för mig genom att kattnappa Katten (han är så ny att han inte fått något namn ännu. Förslag mottages tacksamt!) och placerade honom i soffan. Sedan lade jag dit ljudboken Lärjungen. Han är måttligt imponerad.

Ni kan slå en kik på andra fina, vanliga och ovanliga, djur hos bland annat: Lingonhjärta, Beroende av böcker (som också bjuder på en svart läckerbit), Mirjam och Spetsig.

Den där rösten.

Jag har varit med om något helt nytt. Vi tar det från början. Jag älskar ju (som tidigare nämnt) Molnfri bombnatt och när jag var på bibblan tänkte jag låna något annat av Vibeke Olsson. Valet föll på Murkronan som ljudbok. In med boken i telefonen och glad i hågen ger jag mig ut på promenad. Stopp! Detta gick inte alls. Uppläsarens röst jag så att jag inte kan koncentrera mig på bokens handling. Den där rösten stör och berör.

Den där rösten tillhör Hedwig i Molnfri bombnatt. Irene Lindhs (hon som har läst in boken, alltså) röst hör inte hemma i antikens Rom utan tillsammans med Hedwig på Berlins sönderbombade gator. 

Så gick det med med min lyssning av Murkronan. För mig var det helt nytt att jag inte kan lyssna på en bok för att uppläsaren hör hemma någon annan stans.

I lurarna.

Jag är totalt uppslukad och håller andan när jag lyssnar.

Omlyssning pågår.

Efter att ha hämtat ut paketet på posten ska jag nu ägna mig och det trivsamma nöjet att föra över hela ljudboken till min iPhone. Molnfri bombnatt - jag har längtat efter dig och snart är det vi igen. Fasiken vad bra du är!

Kommer aldrig mer igen av Hans Koppel

Mike Zetterberg bor med sin hustru Ylva och deras dotter i en villa strax utanför Helsingborg. En fredagskväll kommer inte Ylva hem som väntat efter jobbet. Först tänker Mike att hon tar ett glas vin med sina jobbarkompis men när hon fortfarande inte kommit hem nästa morgon blir Mike förbannad, hon är väl hos den där hon var otrogen med förra året men kunde väl åtminstone ringa!? Hela dagen går utan ett ljud från Ylva och så småningom inser Mike att någonting måste ha hänt henne. När han till slut anmäler sin hustru försvunnen riktas misstankarna snart mot honom själv. Vad ingen vet är att Ylva fortfarande är i livet, och hon befinner sig bara ett stenkast från sitt eget hem.


Om jag hade läst denna boken i vanligt pappersformat tror jag att den hade blivit liggandes på sängbordet. Halvläst och bortglömd. Aldrig mer igen känns som en dussinbok. Här finns inte direkt några snillrika dialoger, personregistret är inte att häpna över och storyn är ganska förutsägbar och osannolik.


Vad som får mig att läsa ut den är uppläsaren, Per Ragnar. Han är helt makalöst bra! Det är han som får historien att leva och karaktärerna att bli mänskliga. Hans uppläsning är precis på gränsen till radioteater utan att det bli larvigt. Så, Per Ragnar ska ha en eloge och ett stort tack för att han fick mig att lyssna färdigt. 7 timmar för en ljudbok är inte överdrivet långt tid, men det hade kunnat bli outhärdligt med denna storyn som grund.


Hoppsan! Det blev kanske lite väl hårt här känner jag. Det Hans Koppel ska ha tack för är de korta kapitlen. De för historien snabbt framåt.


Fler som har läst boken är: Bokbrus och Annika. 


(Boken är lånad på biblioteket.)

Anna, Hanna och Johanna av Marianne Fredriksson

Hanna är född på 1860-talet i Dalsland, nära norska gränsen. Det råder kärva tider - undernäring och panikartad utvandring gör att de unga som blir kvar tidigt tvingas ta ansvar för sin egen försörjning. Hannas tillvaro gungar och får stadga först när hon träffar en man. Han kommer norrifrån, är lite udda och gammal men ansvarskännande. När de gift sig rustar de tillsammans upp en vattenkvarn. De har barn i två kullar och lever ett drägligt liv. En dag orkar dock mannen inte längre. Hanna blir änka och söker en ny framtid i sekelskiftets Göteborg.
Johanna är Hannas dotter. Hon har goda minnen från Dalsland, pappan och de år då hon blir vuxen i Göteborg - en stad som under hennes livstid byter ansikte, från industriproletariat till välordnad storstad. Villkoren blir bättre, men den enskildes anonymitet ökar och klassklyftorna är fortfarande påtagliga. Johanna vaknar politiskt och reagerar mot kvinnors sämre villkor.
Anna är Johannas dotter. Hon är en modern yrkeskvinna och hennes liv är händelserikt. Ur ett nutida perspektiv tar hon på olika sätt del av mammans och mormoderns liv, förstår ibland, berörs och påverkas. Hon jämför med sitt eget och ser skillnaderna - men även likheterna.


I början av boken var jag ganska förvirrad. Vem av alla dessa röster tillhöra Anna? Är Johanna Hannas mormor? Först tänkte jag ge upp, men jag lät spelaren gå och det är jag otroligt glad över. De otroliga historierna som Fredriksson väver samman är helt underbara. Hon skriver så bra och uppläsaren, Anna Godenius, är skicklig på att ge de tre kvinnorna olika röster.


Anna, Hanna och Johanna får mig att plocka fram gamla fotografier och undra hur min gammelmormor hade det. Var det lika svårt för henne som för Johanna? Var livet lika hårt och hände det att, även hon, förbannade Gud? Boken känns otroligt trovärdig och lite som en lättare form av arbetarlitteratur. Det är så roligt att läsa om när den första bilen kom till byn och alla innevånarna blev stumma av häpnad eftersom man vet att det har hänt i verkligheten. Att få läsa om Hannas flytt från norskbygden, in till det moderna Göteborg, är verkligen hjärtskärande och på något sätt lider jag med den gamla kvinnan. Hennes förvirring inför rinnande vatten i lägenheten är liknade min när jag ser ett barn på 4 år skriva helt obehindrat på datorn. Mirakel? Vad hände? Vart är framtiden på väg och hur mycket av det gamla ska man behålla?


Det är egentligen inget märkvärdigt med dessa kvinnornas livsöden, utan de är som de flesta kvinnor varit och alltid kommer vara: de svara för omsorgen av barn, hus och make. Och de låter detta gå före mycket annat. De glömmer sig själva samtidigt som de slåss för att finna ut vem de egentligen är. Allt detta skildras på ett långsamt, sakligt och livligt sätt och jag kan inte göra annat än att älska denna vackra bok.


Extra ping till Lingonhjärta! Har du inte läst denna tidigare tycker jag absolut att du ska göra det.


(Boken är lånad på biblioteket.)

En underbar Skåning.

Idag fyller Hasse Alfredsson 80 år och jag hoppas det inte har undgått någon. Mitt Alfredsson tips är att lyssna på hans inläsning av Bombi Bitt och jag. Den är helt makalöst bra och jag brukar lyssna på den varje sommar.

Pepparkakshuset- Carin Gerhardsen

En måndag i november, klockan är fyra, det mörknar och blöt snö faller över Stockholm. På tunnelbanan sätter sig en framgångsrik trebarnsfar tillrätta med sin kvällstidning. I fönstret ser han spegelbilden av en luggsliten typ som tycks stirra på honom. Syns det utanpå att han är lycklig? Stör det? I så fall kan han leva med det. Tåget bromsar in, mannen gör sig beredd att stiga av. Han märker inte att den dystra figuren reser sig också han.

På kort tid inträffar flera bestialiska mord i Mellansverige. När kriminalkommissarie Conny Sjöberg vid Hammarbypolisen börjar ana att de hör ihop blir han iskall inombords. Det finns en människa därute vars drivkrafter är mycket personliga och som inte kommer att rygga undan för något.


För det första vill jag bara säga att jag inte ska säga att jag inte är någon expert på deckare fler gånger. Detta är den tredje deckaren jag läser på kort tid och jag tycker mig börja få lite mer koll på genren. För det andra vill jag säga att nu får det nog vara stopp med svenska deckare för ett bra tag framöver.


Jag vet inte riktigt vad det är jag förväntar mig, men på något sätt lyckas det inte infrias. Det är ingen andlös spänning, häftiga twister eller karaktärer som stannar kvar och som jag tycker om. Är det något fel på mig eller är det så här det är att läsa deckare? Att bli besviken?


Nu ska jag absolut inte såga i Pepparkakshuset så mycket att de bärande väggarna brister, men jag måste säga att jag inte hoppar högt av glädje. Det är absolut en välskriven deckare med ett slut som man kanske inte riktigt kan lista ut på förhand. Poliserna är trevliga och mördaren är det faktiskt lite synd om. (Är det meningen?) Tyvärr är det ändå något som fattas, men det är inte bokens fel. "Det är inte du, det är jag" Mitt hjärta är nog inte tillräckligt stort för att kunna uppskatta detta eller är jag så otroligt kräsen att jag aldrig kommer bli nöjd. Ni får ursäkta om detta inte blev en recension i sin rätta meningen, men jag är ärligt talat väldigt ledsen för att jag och deckargenren inte tycks kommer överens.


(Boken är lånad på biblioteket.)

Ett litet snedsprång- Denise Rudberg

Marianne Jidhoff, 55, är åklagarsekreterare och nybliven änka. Hennes make Hans Larson, riksåklagare, var vid sin död en hyllad man. Men han var inte lika trogen sin hustru som han var trogen rättvisan. Efter Hans död blir Marianne övertalad att återvända till åklagarmyndigheten. Man har problem med läckor och man behöver någon man kan lita på. 

När en finansman blir brutalt mördad utanför sin våning på Östermalm får Marianne, tillsammans med den luttrade och erfarna kriminalkommissarien Torsten Ehn, ta sig an fallet. Brottet visar sig ha kopplingar till en märklig och sluten verksamhet som drivs i det tysta. En verksamhet dit bara de som är beredda att betala dyrt för sig har tillträde och får leva ut sina allra hemligaste fantasier. 

Tydligen ska Ett litet snedsprång tillhöra en helt ny genre. "Elegant crime". Ursäkta mig, men jag tror nog att "Elegant tantsnusk" kan passa bättre. Jag är absolut inte pryd men det är satans vad det nuppas i den här boken. Och egentligen utan någon synbar anledningen. Inte nog med att det är väldigt ingående sexscener (Jag misstänker att någon kommer läsa boken p.g.a det.) så är det otroligt mycket otrohet. Det kanske är jag som är blind för sanningen, men allvarligt är folk verkligen otrogna så till höger och vänster i "överklass områdena"? Om nu Denise har velat göra ett trovärdigt porträtt över livet som hemmafru på Djursholm så borde hon väl även ha med ett lyckligt äktenskap också? Sådana finns faktiskt.
   Så till själva "crime" biten. Ehh...ja...ja? Någon/några dör och sen löser poliserna mordet (Nej, ursäkta det är ju såklart Marianne som gör det. Dah!) och sen var det problemet ur världen. Att detta bara är första delen i en planerad serie får mig att dra djupa suckar och vilja gå och lägga mig.
Jan Waldekranz gör ett väldigt bra jobb med inläsningen och det är kul att en man läser in denna typ av bok. Tyvärr hjälper det föga eftersom boken, rent ut sagt,  är usel!


(Boken är lånad på biblioteket.)

Arbete kräver böcker!

Ogräset räcker mig till midjan och är lika tät som Amazonas djungel. (Okej en liiten överdrift, men det är så det känns.) För att kunna uthärda arbetet med att rensa det begav jag mig till biblioteket och lånade en hel drös med ljudböcker. Nu ska det nog gå snabbt som vinden!

Kristin Hanna- Vad som än händer

Denise Rudberg- Ett litet snedsprång

Kathryn Stockett- Niceville

Tracy Chevalier- Oskuld och erfarenhet

Kerstin Ekman- Händelser vid vatten

Mrs Dalloway- Virginia Woolf

Mrs Dalloway sade att hon skulle köpa blommorna själv. 

Tidigt en sommarmorgon i början av tjugotalet går Clarissa Dalloway ut för att köpa blommor. Hon är en förtjusande kvinna, fångad i ett nät av plikter. På kvällen ska hon hålla en fest för att stödja sin förträfflige man i hans politiska karriär. Allt ska bli perfekt. Huset ska fyllas med framstående gäster. Och Peter, hennes ungdomskärlek dyker efter många år oväntat upp.


Virigina Woolf var en dam långt före sin tid. Hennes sätt att skriva var något helt nytt och annorlunda. Jag förstår det. Tyvärr hjälper det inte. Jag tycker att Mrs Dalloway är helt vansinnigt tråkig. Den handlar om absolut ingenting! I boken får man träffa en hel rad av olika människor som Woolf beskriver så dramatiskt och ingående att jag snabbt förlorar intresset. Det leder ju ingen vart!
Å andra sidan har hon lyckats fånga London, på 1920 talet, helt underbart bra. Det intresserar mig verkligen.
Allt som allt är jag glad att jag lyckats lyssna mig igenom hela boken men det är nog mycket tack vare Agneta Ekmanner. Hon gör en mycket bra inläsning och låter lite sådär busig och glad mest hela tiden. Utan Agneta hade jag nog gett upp läsningen för längesedan, för det här var verkligen ingenting för mig!


(Boken är lånad på biblioteket.)

Mannen under trappan- Marie Hermanson

Allt har gått Fredrik väl i händer. Han har ett tryggt jobb och har till sin häpnad blivit gift med Paula, som han beundrar gränslöst. Hon är framgångsrik konstnär. De har två fina barn. De är en ovanligt lyckad familj. Men snart störs idyllen. När Fredrik en sömnlös morgon kommer ner i hallen står någon där: en vuxen man, knappt en och femtio lång, svarthårig med smala ögon och bred mun, klädd i joggingbyxor och T-tröja, båda fruktansvärt smutsiga. Med nasal röst säger han sig heta Kwådd och bo i utrymmet under trappan som går upp till övervåningen. Gång på gång framhärdar han: jag bor här.Vad är det som pågår i det stilfullt inredda huset? Vad är det som händer med Fredrik? 


Det borde vara hur bra och spännande som helst men det når inte riktigt ända fram. Halvvägs in i boken har jag redan lista ut hela komplotten och resten av lyssningen blir bara en enda lång transportsträcka för att kolla om jag verkligen hade rätt. Det hade jag. Slutet känns för övrigt väldigt stressat och hastigt nedskrivet och passar inte alls in i bokens övrigt lugna tempo.
Historien är berättad ur Fredriks perspektiv och det är endast under några få stycken man får läsa hur Paula tänker och tycker. Det hade verkligen varit på sin plats att låta Paula få mer utrymme eftersom jag tror att det hade gett boken mer djup.
Allt som allt var det dock ett helt okej tidsfördriv under sex timmar och Peter Anderssons inläsning var väldigt bra.


Mannen under trappan har filmatiserats och betygen hos tittarna varierar kraftig.


(Boken är lånad på biblioteket)

En fallande stjärna.

Ett kors. En stjärna.


Åtskilda i hundra år, gömda i varsitt mörker. Tilsammans utgör de en nyckel till världens bäst bevarade hemlighet.
Nu har de kommit fram i ljuset igen. Jakten har börjat.


En jakt där historikern Don Titelman är både jägare och byte, utan att riktigt förstå varför. Men han anar att i fel händer är kors och stjärna en katastrof.


Det är inte rättvist att recensera en bok som man inte har läst ut, så därför tänker jag inte göra det. Men jag tänker berätta varför du inte ska lyssna på denna förskräckliga bok.


A) Uppläsaren, John Rabaeus, river sig ständigt i skägget, halvrapar och kniper sig i näsan när han pratar. Högt och tydligt! Hur tänkte ljudteknikerna där? Kunde de inte plocka bort de ljuden? Det kanske passar in att riva sig i skägget när man läser ett stycke där man ska representera en skäggig man, men det funkar inte på en uppläsning av en ung tjej. Att kväva rapningar och knipa sig själv i näsan funkar inte heller så bra på ljudbok. Mitt tips är att snyta sig och att inte dricka någon kolsyrad dryck innan man ska spela in.
 Sen när Rabaeus ska göra "rollen" som en tysk gammal professor, av något slag, låter han mest som en dålig variant på Itzhak Skenström från Hipp!Hipp!. Jag ger upp.
B) Historien och komplotten är så värdelös att jag vill spy!


Så, nu har ni fått min åsikt och läsning sker på egen risk!


(Boken är lånad på biblioteket.)

Vackert, hjärtskärande och viktigt.

En höstkväll 1993 står Hedwig Johansson i fönstret och hör skinnhuvudena skandera nedanför på gatan: Sieg Heil! Sieg Heil! Återigen hör hon de röster som för mer än femtio år sedan skrek detsamma, men då på en gata i Mainz i Tyskland. Hedwig förstår att nu är tidpunkten inne att berätta den historia hon så länge burit på, nu när det finns röster som dagligen påminner henne om den tragedi hon bevittnade på så nära håll. Vibeke Olssons roman Molnfri Bombnatt är en drabbande skildring av tiden kring och under andra världskriget i Tyskland. Det är en berättelse om kärleken mellan Hedwig och SS-mannen Wilhelm Schurbiegel, om att byta medborgarskap och plötsligt vara främling. Det är också en berättelse om Sverige då och, inte minst, nu. En viktig bok vars historia aldrig får upphöra att engagera.


Igår tog det helt plötsligt bara slut. Jag stod mitt i trädgårdslandet när rösten tystnade. Först trodde jag hade det var något tekniskt fel på min spelare, men sedan insåg jag att boken faktiskt var slut. Det är inte så att det var ett snöpligt eller dåligt slut, utan det var så oväntat att Hedwig var borta. 
   Många gånger undertiden jag har lyssnat på Molnfri bombnatt har jag fått intala mig att Hedwig inte är på riktigt. Hon finns inte. Hon är bara påhittad av Vibeke Olsson. Men det är så svårt! Det blir lätt så när jag lyssnar på ljudbok, att jag tänker att huvudpersonen låter och pratar som uppläsaren. I detta fallet är det en sak till som får mig att känna att Hedwig är verklig. Andra världskriget har funnits på riktigt. Allt som hon får genomgå har någon annan människa faktiskt känt under denna fasansfulla tid i mänsklighetens historia. Det är därför det är så svårt att säga att detta "bara är en bra bok". Det är så mycket mer. Så viktigt!
   Vibeke Olsson gör ett så levande porträtt av Tyskland, Sverige och alla inblandade människor under krigstiden att det känns som mitt hjärta ska brista i takt med Hedwigs. Olsson väver otroligt skickligt ihop historien och hoppar elegant i tiden. Man kan undra om hon själv har upplevt något som Hedwig gjorde. Så levande och äkta är det skrivet.
    Irene Lindh gör en fantastisk inläsning och jag kan bara förundras över att tårarna inte sprutade på henne när hon läste. Fast kanske gjorde de det? De borde ha gjort det.


(Boken är lånad på biblioteket.)