Tentaplugg

Jodå, läslusten är tillbaka. Tyvärr får mina ögon inte läsa några skönlitterära rader just nu. Det är tentaplugg, tentaplugg, tentaplugg och åter tentaplugg. Men efter den 22:e ska jag förhoppningsvis komma ur detta komaliknande tillstånd.

Blod Eld Död av Ika Johannesson och Jon Klingberg

Året är 2010 och blackmetal bandet Watain har fått en grammy för bästa hårdrocksgrupp. Helt plötsligt öppnas denna musikgenre upp för en betydligt större publik och blackmetal finns inte bara på små, obskyra undergroundklubbar runt om i landet. Vad hände? Och var började allt? Vilket var det första bandet i Sverige att spela in en metal skiva och är alla verkligen satanister?

Jag minns när kyrkor runt om i Norge började brinna. Jag minns att jag, som liten flicka, undrade vem det var som satte eld och varför de gjorde det. Inte trodde jag att jag mer än 20 år senare skulle sitta och recensera en bok som tar upp just detta ämne. Min kärlek till hårdrock och metal behöver vi inte gå djupare in på just nu, ni behöver bara veta att jag andas och lever för denna musikstil.

Sju år. Så lång tid tog det för Ika Johannesson och Jon Klingberg att samla in material och skriva Blod Eld Död. Det är vad jag kallar gediget arbete och det märks även i boken. Detta är verkligen en guldgruva! I kapitel av blandad längd går författarna in på ämnen som satanism, skillnaden mellan death- och blackmetal, varför självskadebeteende är ganska vanligt förekommande inom denna musikgenre och hur det är att vara kvinna och hänge sig åt blackmetal. Intervjuerna med bland annat Jon Nödtveidt, Erik Danielsson från Watain och Niklas Kvarforth är enormt bra och som läsare kan du känna dig trygg i att Ika och Jon vet vad för frågor som ska ställas.

Intervjun med Quorthons (sångare i Bathory som gick bort 2004) pappa rörde mig till tårar. Jag antar att det inte är meningen att man ska gråta när man läser en bok om den svenska metalhistorien, men jag kunde inte låta bli! Den är så rak, ärlig och totalt utelämnande. Ännu en eloge till Ika och Jon!

Jag skulle kunna skriva hur långt som helst om denna bok, men känner att jag måste sluta någonstans. Så jag avslutar med att säga att om jag var ekonomiskt kapabel skulle jag köpt ett ex av denna bok till alla mina vänner och tvingat dem att läsa den.  Lyssnar du inte på metal? Skit i det! Blod Eld Död är ett stycke svensk musikhistoria som ingen får missa!!

(Kolla även in författarnas grymma blogg!)

The only living Witness av Stephen G. Michaud & Hugh Aynesworth

Tänk dig en ung, snygg man. Han har brunt hår, trevliga kläder och de mest intensivt blå ögon du någonsin sett. Och så studerar han psykologi och juridik. Låter bra va? Samma man är även manipulativ, kleptoman, mördare och nekrofil. Låter inte så trevlig eller hur? Där har du den välkända Ted Bundy.

The only living witness- the true story of serial sex killer Ted Bundy är en ruggig bok. Författarna har gjort en riktig djupdykning både i polisarbetet kring Bundy och även in i hans huvud. De hade haft förmånen (?) att få intervjua honom innan han blev avrättad och det är ingen trevlig bild av killen som växer fram när man läser. Bland annat pratade han om sig själv och morden han begick i tredje person. Trots att jag vet att Bundy avrättades 1989 så är ändå boken väldigt spännande och jag kommer ofta på mig med att tänka "hur ska det gå". Nog för att alla morden var bestialiska, hänsynslösa och grymma men det värsta av allt är att han åkte fast i en vanlig poliskontroll. Han blev alltså inte tagen med handen i kakburken utan för att han inte stannade när en polis vinkade in honom. Läskigt!

Har man minsta lilla intresse av Ted Bundy, seriemördare, polisarbete, sexbrottslingar eller kriminalhistoria (jag bockar av allt) är detta absolut en bok att läsa. Välskriven och mycket intressant!

Barfota änglar- Linnea Willén

En sann historia om två svenska tonårstjejers flykt.

Om jakten på spänning och ett bättre liv i Asien.

20-åriga Linnea och 18-åriga Emma står inte ut med livet i Sverige så de bestämmer sig rymma och hitta en bättre tillvaro någon annanstans. De lämnar en lapp i lägenheten i Tomelilla där det står att de åkt frivilligt och att de inte vill bli eftersökta. De har hört att värdinnejobb på klubbar i Tokyo är välbetalda och spännande och med sina sista pengar tar de sig hela vägen dit. 

Verkligheten blir inte alls som de tänkt sig. Bakom de neonglimrande fasaderna finns en värld av beräknande svek, utnyttjande, sprit och droger. Men Linnea och Emma har varandra, och tillsammans kämpar de för att överleva i den onda spiral som drar dem längre och längre ner i destruktiviteten. 

Barfota änglar är 116 sidor av ren och skär ångest. Jag brukar inte läsa sådana här böcker. Böcker om trasiga människors historia. Det brukar inte ge mig någonting, förutom dåligt samvete.Så därför vet jag inte riktigt varför jag valde att läsa denna ändå. Kanske var det för att den inte verkade vara som alla andra sådana här böcker. Den handlar inte om ett barn som har blivit utsatt för övergrepp och sedan berättar sin historia som vuxen och stark. Eller gör den kanske det ändå?
Linneas berättelse hoppar i tiden; före Japan, Japan och efter Japan. Det är ett väldigt bra och spännande sätt att berätta denna grymma historia på. Jag vill inte avslöja för mycket om handlingen, men jag måste säga att denna bok berörde mig mer än jag trodde. Den är totalt utlämnande, rak och ärlig. Det som gör boken ännu bättre är Linneas vackra språk. Det flyter fram som hård och hjärtlös poesi.


Favorit: Det finns ingen helspegel, jag böjer mig lite fram för att kunna bedöma mig i spegeln ovanför skrivbordet. Vänder mig sidledes för att se om magen putar; se om jag behöver dölja och avsky några av mina 55 kilon. Jag tittar i spegeln för att se om jag behöver hata mig själv och klösa mig över handlederna som straff för all mat jag ätit, all mat jag inte har haft vett att neka.


(Boken har jag köpt.) 

Nikki Sixx gånger 2

Snart kommer Nikki Sixx nya bok hem till mig. Som jag har längtat! Han har tidigare skrivit The heroine diaries och den har en stor plats i mitt hjärta.This is gonna hurt är, som det står, " part photo, part journal" och förväntningarna är väldigt höga. 
Eller som Slash sa: "I got Nikki Sixx's, "This is gonna hurt" today. Fn brilliant!! Iii|; )'

Så, är du det minsta intresserad av musikhistoria, Mötley Crüe eller bara av rock n´roll livet (när det är som värst) så skyndar du dig och köper dessa!

Vackert, hjärtskärande och viktigt.

En höstkväll 1993 står Hedwig Johansson i fönstret och hör skinnhuvudena skandera nedanför på gatan: Sieg Heil! Sieg Heil! Återigen hör hon de röster som för mer än femtio år sedan skrek detsamma, men då på en gata i Mainz i Tyskland. Hedwig förstår att nu är tidpunkten inne att berätta den historia hon så länge burit på, nu när det finns röster som dagligen påminner henne om den tragedi hon bevittnade på så nära håll. Vibeke Olssons roman Molnfri Bombnatt är en drabbande skildring av tiden kring och under andra världskriget i Tyskland. Det är en berättelse om kärleken mellan Hedwig och SS-mannen Wilhelm Schurbiegel, om att byta medborgarskap och plötsligt vara främling. Det är också en berättelse om Sverige då och, inte minst, nu. En viktig bok vars historia aldrig får upphöra att engagera.


Igår tog det helt plötsligt bara slut. Jag stod mitt i trädgårdslandet när rösten tystnade. Först trodde jag hade det var något tekniskt fel på min spelare, men sedan insåg jag att boken faktiskt var slut. Det är inte så att det var ett snöpligt eller dåligt slut, utan det var så oväntat att Hedwig var borta. 
   Många gånger undertiden jag har lyssnat på Molnfri bombnatt har jag fått intala mig att Hedwig inte är på riktigt. Hon finns inte. Hon är bara påhittad av Vibeke Olsson. Men det är så svårt! Det blir lätt så när jag lyssnar på ljudbok, att jag tänker att huvudpersonen låter och pratar som uppläsaren. I detta fallet är det en sak till som får mig att känna att Hedwig är verklig. Andra världskriget har funnits på riktigt. Allt som hon får genomgå har någon annan människa faktiskt känt under denna fasansfulla tid i mänsklighetens historia. Det är därför det är så svårt att säga att detta "bara är en bra bok". Det är så mycket mer. Så viktigt!
   Vibeke Olsson gör ett så levande porträtt av Tyskland, Sverige och alla inblandade människor under krigstiden att det känns som mitt hjärta ska brista i takt med Hedwigs. Olsson väver otroligt skickligt ihop historien och hoppar elegant i tiden. Man kan undra om hon själv har upplevt något som Hedwig gjorde. Så levande och äkta är det skrivet.
    Irene Lindh gör en fantastisk inläsning och jag kan bara förundras över att tårarna inte sprutade på henne när hon läste. Fast kanske gjorde de det? De borde ha gjort det.


(Boken är lånad på biblioteket.)

Guns n´roses litteratur.

På väggen i mitt flickrum hängde en affisch med Guns n´roses. Varje kväll innan jag skulle gå och lägga mig pussade jag på Axl Rose mun. Efter ett antal år blev hans mun alldeles vit och smulig så jag var tvungen att ta ner affischen. Min kärlek och passion till Guns n´roses har dock levt kvar. Jag blir fortfarande helt salig när jag lyssnar på någon av deras skivor och en av mina största drömmar är att de någon gång ska återförenas. (Jag har för övrigt en två timmars lång minneslucka när jag såg Guns n´roses (ok, bara Axl Rose) i Globen för ett antal år sedan. Typiskt!)
Eftersom jag både är bokmal och deras största (självutnämnda) fan så har jag slukat alla böcker som någonsin skrivits om dem. Nu har jag äntligen även fått hem Steven Adlers självbiografi My appetite for destruction.
Det ska bli så otroligt spännande att få läsa vad han har att säga om sin tid i världens största och bästa rockband!
(Ok. Det som står här uppe är bara för att verka vuxen. Egentligen är jag fortfarande som en 14 årig tjej och vill inget mer än att få gifta mig med Axl Rose. Jag brallar nästan på mig varje gång jag hör en låt av dem och inte minst när jag ser en musikvideo)

En mänsklig(are) Hitler?

Att nämna Adolf Hitler i samma mening som bra, intressant och spännande känns inte ok. Men så är faktiskt fallet nu. Jag har läst Bengt Liljegrens bok Adolf Hitler och den är just ovanstående ord.
Det har skrivits hyllmeter efter hyllmeter om Hitler och 2: världskriget. Jag hade inte läst en enda fram tills nu. På något sätt har jag nog tänkt att om jag inte läser om det är det som om det inte har hänt. Jag vill inte att det ska finnas sådan ondska på vår jord. Men det var dags för mig att plocka upp huvudet ur sanden och lära mig mer.


Jag valde Liljegrens bok eftersom den har beskrivit som "lättläst" och "lättillgänglig".


Att "lära känna" Adolf HItler är svårt men jag tycker Liljegren har gjort ett ofantligt bra jobb. När man läser om Hitlers tuffa år, som utfattig konstnärssjäl, i Wien är det nästan så att man känner med honom. Boken är just lättläst eftersom den inte innehåller några djupgående stycken om de olika slagen under kriget eller olika militärstrategier. Den fokusera på Hitler som privatperson. Han beskrivs genom hela boken som en Dr Jekyll/Mr Hyde person. Det måste han verkligen varit. Hur kan annars en människa beordra utrotning att miljoner människor samtidigt som han håller hov och middagar för sin anställda och deras fruar?
Boken äcklar mig, men det har absolut inte med Bengt Liljegren att göra. Ni förstår nog vad som äcklar och skrämmer mig.
Adolf Hitler ger allt som en nybörjare (jag) inom området kan tänkas behöva. Den har väckt en nyfikenhet hos mig och det tackar jag Bengt Liljeberg för.


Det enda som saknas i boken är en förklaring. Varför? Varför hatade Hitler judar? Varför ville han utrota dem? Liljeberg gör ett mycket bra försök till att förklara, men jag tror att det är en fråga många personer ställer sig men aldrig kommer få svar på.


Favorit: Hitler är en av världshistoriens största förlorare.


(Boken är lånad på biblioteket.)