I all sin enkelhet.

Kära Mr. Holmes!

Det var så längesedan vi sågs och hördes, hoppas du kan förlåta mig. Tre, fyra år måste ha förflutit sen sist men jag har ofta tänkt på dig. Idag fick jag äntligen möta dig igen i En studie i rött och som jag njöt. Jag har saknat din arrogans, din tobaksdoft och din krökta näsa. Och som jag älskar hur du sätter Mr. Lestrade och Mr. Gregson på plats! Så elegant och klipsk du är min kära, efterlängtade vän.
En studie i rött måste vara ett av dina bästa fall och jag njöt av varje sekund jag fick spendera med dig. Och om jag får så avslutar jag gärna detta enkla brev med att citera dig.

"Jag vet mycket väl att jag skulle kunna göra mitt namn berömt. Och det finns ingen nu levande människa och har aldrig funnits någon som ägnat sådana studier och så mycket naturbegåvning åt lösandet av kriminalproblem som jag."

Är det inte sant så säg!

Din, förevigt, tillgivna S

Morgonen hon försvann av Linwood Barclay. (med lite spoilervarning)

Tims dotter Syd försvinner plötsligt en dag. Hon kommer inte hem från jobbet på hotellet som hon brukar och Tim åker dit för att leta efter henne. När han frågar efter henne är det ingen som känner till henne och det verkar som om hon aldrig har jobbat på hotellet. Vad har hänt med Syd och varför är det inte någon som känns vid henne på hotellet?

Jag har tidigare läst, och tokälskat, Utan ett ord av Barclay. Min beundran för honom sänktes dock när jag läste Alltför nära och nu med Morgonen hon försvann har han trillat ner i en avgrund så djup att jag inte vet om jag vill att han ska ta sig upp.

Morgonen hon försvann är en enda röra av poliser, före detta fruars nya, idioter, till sambos, snabba biljakter, pistolviftande och osympatiska pappor som letar efter sina barn. Om någon hade sagt att det jag nu läser är manuset  till en film hade jag kunnat godta det, men som roman blir det bara pinsamt. Pappa Tim är så jävla dum i huvudet och han känns inte ett dugg mänsklig. Han gör hela tiden saker som ska vara "coola" men som läsare får de bara honom att verka omänsklig. Allvarligt, han skiter i att ringa polisen när han hittar sin före detta flickvän skjuten! Att Barclay sen skriver och beskriver hela boken som om "detta kunde faktiskt ha hänt" är bara löjeväckande. Ett tag tänker jag att Syd kanske har blivit bortrövad av rymdvarelser, för i Barclays värld kanske detta är troligt?

Tur att det var halva reapriset på bokfan! Den är inte värd mer än 30 spänn.

Twitterrecension #1

Eftersom mina recensioner uteblir men för att ändå komma med några boktips här på bloggen tänkte jag ge mig i kast med att twitterrecensera. Både Bokbabbel och Dark Places har lyckats med denna enkla men ack så knepiga recensionsform. I korthet (och det är det som är meningen) innebär en twitterrecension på bloggen att man ska beskriva handling på 140 tecken och även ge ett omdöme på max 140 tecken. Here it goes!

"Kråkflickan" av Jerker Eriksson & Håkan Axlander Sundquist.

Handling på 140 tecken: Unga män mördas. Psykoterapi blandas med kriminalarbete. Vem är människa och vem är monster? Hur hänger barnsoldater och idyller samman?
Omdöme på 140 tecken: Magstarkt om människans ondska. Känsliga läsare varnas! Beroendeframkallande med cliff hanger slut. Läses med lampan tänd. Del 1 av 3.

Mörk jord av Belinda Bauer

Tolvårige Steven gräver efter lik på Exmoorheden. Varje dag är han där och gräver efter sin morbrors Billys lik. Om han hittar det kanske hans mormor kan sluta stå vid fönstret och vänta på att Billy kommer hem, hans mamma kanske kan ägna honom mer uppmärksamhet och familjen kan kanske bli normal igen.

Arnold Avery, seriemördaren som tog på sig skulden för mordet på Billy 18 år tidigare, sitter i fängelse med ett livstidsstraff hängande kring halsen. En dag får han ett brev. Brevet är från Steven. Kan Arnold kanske berätta för Steven var Billy ligger begravd? Nu börjar en brevväxling som får mycket oanade konsekvenser.

Mörk jord så jäkla ruggig! Vid vissa tillfällen under läsningen måste jag avbryta för att jag mår fysiskt illa. Den är läskig som en spökhistoria samtidigt som det är en sorglig familjehistoria som rullas upp. Stevens desperation och ensamhet är så frustrerande att läsa. Jag vill bara sträcka fram handen, stryka honom över den bleka kinden och säga att allt kommer bli bra. Mörk jord är spännande in i det sista och när den är slut drar jag en djup suck eftersom jag kommer på mig med att ha hållit andan.

Läs. Och gör det nu!

Tack igen till Annika som jag vann boken hos.

Sankta Psyko av Johan Theorin

Till en stad på svenska västkusten kommer den 29-årige Jan Hauger för ett vikariat som förskollärare. Men Gläntan är ingen vanlig förskola. Den ligger invid muren till Sankta Patricias regionklinik - med öknamnet Sankta Psyko - ett säkerhetsklassat sjukhus där psykiskt störda våldsbrottslingar tvångsvårdas. På Gläntan vistas barnen för att behålla kontakten med de inspärrade föräldrarna. En av Jans uppgifter är att eskortera barnen genom den källargång som förbinder förskolan med kliniken.
   Jan är en duktig pedagog men förtiger också saker, som varför han så gärna ville ha tjänsten på Sankta Psyko. Och vad som egentligen hände flera år tidigare när han gick ut i skogen med en dagisgrupp - och kom tillbaka med ett barn för lite.

Ja, nej, ja, nej...nja. Lite så känns det efter att jag har läst ut Sankta Psyko. Theorins påbörjade Ölandskvartett (som än så länge innehåller Skumtimmen, Nattfåk och Blodläge) tillhör mina favoriter bland den svenska litteraturen. I jämförelse med dessa böcker tycker jag att Sankta Psyko faller ganska platt. Inte riktigt lika platt som en pannkaka, men möjligt som en frisbee.

Sankta Psyko är absolut ingen dålig bok, men jag tycker inte riktigt att storyn håller. Början är nagelbitarbra men mot slutet blir det mest rörigt och många av trådarna får ett lite för hastigt. Det känns helt enkelt inte så genomarbetat Dock är personregistret väldigt intressant och jag vill väldigt lära känna och veta mer om Jan. (En ny kvartett kanske, Theorin?)

Märker nu att denna recension är ganska snurrig och jag vet helt enkelt hur jag ska uttrycka mig. Egentligen är det nog ganska enkelt: jag saknar Öland, naturbeskrivningarna och de smått övernaturliga inslagen. Samtidigt ser jag framemot fler böcker av Therorin som inte utspelar sig på ön. Helt enkelt för att se hur långt han kan komma i sitt författarskap. Äh, nu blev det snurrigt igen. Det lättaste blir nog om ni läser den själv och bildar er en egen uppfattning.

(Jag gillar dock både titeln och designen på boken. Riktigt ruggiga båda två.)

Massor av ord har också läst.

Kommer aldrig mer igen av Hans Koppel

Mike Zetterberg bor med sin hustru Ylva och deras dotter i en villa strax utanför Helsingborg. En fredagskväll kommer inte Ylva hem som väntat efter jobbet. Först tänker Mike att hon tar ett glas vin med sina jobbarkompis men när hon fortfarande inte kommit hem nästa morgon blir Mike förbannad, hon är väl hos den där hon var otrogen med förra året men kunde väl åtminstone ringa!? Hela dagen går utan ett ljud från Ylva och så småningom inser Mike att någonting måste ha hänt henne. När han till slut anmäler sin hustru försvunnen riktas misstankarna snart mot honom själv. Vad ingen vet är att Ylva fortfarande är i livet, och hon befinner sig bara ett stenkast från sitt eget hem.


Om jag hade läst denna boken i vanligt pappersformat tror jag att den hade blivit liggandes på sängbordet. Halvläst och bortglömd. Aldrig mer igen känns som en dussinbok. Här finns inte direkt några snillrika dialoger, personregistret är inte att häpna över och storyn är ganska förutsägbar och osannolik.


Vad som får mig att läsa ut den är uppläsaren, Per Ragnar. Han är helt makalöst bra! Det är han som får historien att leva och karaktärerna att bli mänskliga. Hans uppläsning är precis på gränsen till radioteater utan att det bli larvigt. Så, Per Ragnar ska ha en eloge och ett stort tack för att han fick mig att lyssna färdigt. 7 timmar för en ljudbok är inte överdrivet långt tid, men det hade kunnat bli outhärdligt med denna storyn som grund.


Hoppsan! Det blev kanske lite väl hårt här känner jag. Det Hans Koppel ska ha tack för är de korta kapitlen. De för historien snabbt framåt.


Fler som har läst boken är: Bokbrus och Annika. 


(Boken är lånad på biblioteket.)

Mary, Mary av Julie Parsons

Det är en het sommarkväll i Dublin. En orolig mamma ringer till polisen och anmäler att hennes 20-åriga dotter är försvunnen. En vecka senare har oron stegrats till hysteri. Då gör en gammal man som rastar sin hund nere vid floden ett fasansfullt fynd. Nu startar jakten på den som våldtagit, skändat och dödat den unga Mary.
   Kriminalinspektör McLoughlin leder mordutredningen. Länge famlar han och hans medarbetare i blindo; Marys mördare har skickligt undvikit att lämna några spår efter sig. McLoughlin koncentrerar spaningarna till den mördades mor, Margaret, för att därigenom komma närmare gåtans lösning. Snart inser han att intresset för henne har blivit mer än yrkesmässigt.
   Finns det någon tröst? Kan det någonsin bli som förut? Finns det någon lindring i hämnden? De frågorna ställer sig Margaret, samtidigt som rättegången mot Marys mördare drar igång.


Jag förstår inte vad Parsons vill. Vill hon att jag ska känna sympati för Margaret, att jag ska tycka synd om Mary, känna för McLoughlin eller ska jag hejja på mördaren? Jag fattar ingenting!
Margaret är en sur kvinna och hon beter sig inte alls "hysteriskt" som det står på baksidan. Snarare är hon kall och inåtvänd. Vad är det för mening med det? Jag vill ju lära känna henne men Parsons ger mig inte en chans. Och Mary då? Ja, hon är ju död så där går det ju inte så bra och tyvärr växer det inte heller där fram en bild av henne som person. Hon är bara en död flicka med en konstig mamma.
Men McLoughlin då? Herregud! Kan man bli mer patetisk? På baksidan står det ju att hans känslor för Margaret övergår från yrkesmässiga till personliga. Meh!? Vet ni vad han gör? Han sitter i en bil utanför hennes hus, tjuvtittar, dricker sprit(!) och somnar med huvudet på ratten. Om det är meningen att jag ska tycka om honom och vilja att han ska lyckas i sina flirtförsök har Parsons misslyckats även där. Han är bara patetisk och Margaret vill ju inte ha honom.
Okej. Så till mördaren. Om ni, mot all förmodan, fortfarande vill läsa Mary, Mary så ska jag ju inte vara elak och avslöja hur det går för honom, men jag kan väl säga så mycket som att han också är totalt meningslös.


Sådär ja. Då var den sågningen klar. 


(Boken är lånad på biblioteket.)

Dinosauriens fjädrar av Sissel-Jo Gazan

Var dinosaurierna förfäder till våra fåglar eller inte? Det är svårt att tro att det är en fråga på liv och död. Men på Biologiska institutionen vid universitet i Köpenhamn verkar en akademisk strid om dinosauriens fjäderdräkt ligger bakom ett både bissart och svårlöst mordfall.
   Anna Bella Nor ska precis lägga fram sin avhandling om skräcködlornas utvecklingslinje när Lars Helland, som varit hennes handledare, hittas död med hennes avhandling i knäet och magen full av parasiter. Nu dras hon in i en hotfull brottshärva, där det snart inträffar ytterligare ett dödsfall i hennes bekantskapskrets. Är hon själv ett tänkbart offer - eller har hon med morden att göra ? Polisen Søren Marhauge försöker med Anna Bellas hjälp förtvivlat förstå sig på orsaken till Hellands död och universitetets intrigmakerier.


Ett par veckor innan skolan slutade i juni hade en tjej i min naturkunskapsklass ett föredrag om fåglars uppkomst. Det var väldigt intressant och bra och det var egentligen hennes föredrag som fick mig att norpa åt mig Dinosauriens fjädrar. Och det ångrar jag verkligen inte!


Alla karaktärerna i boken är väldigt trovärdiga och de har stannat kvar hos mig trots att det har gått över två veckor sedan jag läste ut boken. Jag tänker mycket på Anna Bella och kan inte bestämma mig om jag gillar henne eller inte. Hon är störig, gör precis som hon vill samtidigt som är en sårbar och smart ensamstående mamma. Många gånger under läsningen gör jag små utrop och tycker att Anna förstör mer än vad hon gör nytta. Men (utan att avslöja för mycket) kan jag säga att Anna vet vad hon gör och hon lyckas med det.


Dinosauriens fjädrar är otroligt välskriven, snabb och väldigt, väldigt spännande. Det är en sådan där bara-en-sida-till-bok och det var precis vad jag behövde just nu. 


Det gör inget att jag lyckas räkna ut vissa delar av handlingen efter halva boken för där är så många olika avslöjande och hemligheter att jag blir helt yr av förundran. Jag förstår varför boken blev belönad med Danmark Radios Litteraturpris för 2008 års bästa roman.


Så, vill du ha spänning, mord, avslöjanden och kärlek tycker jag absolut att du ska läsa denna! Plus att du kommer lära sig en hel del om natur, biologi och, så klart, om fåglars uppkomst.


Favorit: Asfalten var klibbig av flikiga löv och vinden verkade blåsa från fyra väderstreck och gjorde hjärtat oroligt.


(Boken är lånad på biblioteket.)

Mannen under trappan- Marie Hermanson

Allt har gått Fredrik väl i händer. Han har ett tryggt jobb och har till sin häpnad blivit gift med Paula, som han beundrar gränslöst. Hon är framgångsrik konstnär. De har två fina barn. De är en ovanligt lyckad familj. Men snart störs idyllen. När Fredrik en sömnlös morgon kommer ner i hallen står någon där: en vuxen man, knappt en och femtio lång, svarthårig med smala ögon och bred mun, klädd i joggingbyxor och T-tröja, båda fruktansvärt smutsiga. Med nasal röst säger han sig heta Kwådd och bo i utrymmet under trappan som går upp till övervåningen. Gång på gång framhärdar han: jag bor här.Vad är det som pågår i det stilfullt inredda huset? Vad är det som händer med Fredrik? 


Det borde vara hur bra och spännande som helst men det når inte riktigt ända fram. Halvvägs in i boken har jag redan lista ut hela komplotten och resten av lyssningen blir bara en enda lång transportsträcka för att kolla om jag verkligen hade rätt. Det hade jag. Slutet känns för övrigt väldigt stressat och hastigt nedskrivet och passar inte alls in i bokens övrigt lugna tempo.
Historien är berättad ur Fredriks perspektiv och det är endast under några få stycken man får läsa hur Paula tänker och tycker. Det hade verkligen varit på sin plats att låta Paula få mer utrymme eftersom jag tror att det hade gett boken mer djup.
Allt som allt var det dock ett helt okej tidsfördriv under sex timmar och Peter Anderssons inläsning var väldigt bra.


Mannen under trappan har filmatiserats och betygen hos tittarna varierar kraftig.


(Boken är lånad på biblioteket)

Donatorn-Dean Koontz

Vid trettiofyra års ålder verkade Ryan Perry vara i bättre fysisk form än han hade varit vid tjugofyra och han hade allt han kunde önska sig när det gällde hälsa, pengar och kärlek. Ända tills första symptomen dyker upp från ingenstans och Ryan hamnar på väntelista för en hjärttransplantation.

På ett ögonblick förvandlas Ryans liv till en mardröm och flera underliga händelser sker i hans närhet. Han börjar misstänka en konspiration och blir mer och mer paranoid. Men så en tidig morgon ringer telefonen. Man har hittat ett matchande hjärta.

På ettårsdagen av hjärttransplantationen, när mår Ryan bättre än han någonsin gjort, dyker plötsligt anonyma gåvor upp. Först en låda med godishjärtan och sedan ett hjärtformat smycke. Men den mest skrämmande gåvan är en video från en hjärtoperation med ett meddelande: Ditt hjärta tillhör mig. På ett ögonblick har Ryans liv åter igen förvandlats till en fruktansvärd mardröm där någon anser sig ha rätt till allt han äger ...

När jag var yngre var Stephen King och Dean Koontz stora favoriter. Jag läste dem när gränsen mellan barn och vuxen höll på att suddas ut. Språket var ibland för svårt för mig, men det var samtidigt viktigt att ses med en bok som var från vuxenavdelningen på biblioteket. 

Med jämna mellanrum läser jag en Koontz bok och denna gången föll valet på hans senaste: Donatorn.

Antingen har Koontz språk förändrats radikalt mycket eller så har jag bara läst hans tidiga utgivningar. Vad jag minns från dem så är språket inte det första man tänker på, utan man fokuserar mer på själva historien. Självklart har han alltid varit fenomenalt bra på att bygga upp en stämning, men jag har aldrig sätt hans språk som något överdrivet märkvärdigt.

I Donatorn är språket nästan poetiskt vackert. Det är så klart, vasst och krispigt. Det är så knivskarpt att det känns som de svarta bokstäverna lyfts upp från den vita bakgrunden. Det är en surrealistisk känsla och ju mer jag läser desto burrigare blir jag i huvudet. Jag känner mig nästan lika paranoid och virrig som Ryan själv gör. Boken blir nästan så "på riktigt" att jag måste lägga den ifrån mig långa stunder.

Det känns häftigt att ha varit på de platser som beskrivs i boken ( Bl.a. Las Vegas och Los Angeles) och det fördjupar ju självklart intrycket av boken. Men om du inte har varit på dessa geografiska platser så kan det faktiskt räcka med att läsa Donatorn eftersom Koontz skriver sådana makalösa miljöbeskrivningar. Känslan av hur de varma Santa Ana- vindarna känns mot huden beskriver han så makalöst bra.

Jag höll nästan på att glömma själva historien i boken. Den är väldigt ruggig och obehaglig. Kort och gott får du vad du brukar få om du gillar Dean Koontz. Fast denna gången får du ett sagolikt vackert språk också. Sabina Söderlund måste ha haft ett sant nöje när hon översatte texten.

Favorit: När den framkallade sömnen drabbade honom sjönk han ner som i ett hav och mörkret mörknade till något mörkare än bara mörker.

P.s Vart tog R:et vägen? Hette han inte Dean R Koontz innan? D.s

(Boken är ett rec.ex från Bra Böcker.)

En fallande stjärna.

Ett kors. En stjärna.


Åtskilda i hundra år, gömda i varsitt mörker. Tilsammans utgör de en nyckel till världens bäst bevarade hemlighet.
Nu har de kommit fram i ljuset igen. Jakten har börjat.


En jakt där historikern Don Titelman är både jägare och byte, utan att riktigt förstå varför. Men han anar att i fel händer är kors och stjärna en katastrof.


Det är inte rättvist att recensera en bok som man inte har läst ut, så därför tänker jag inte göra det. Men jag tänker berätta varför du inte ska lyssna på denna förskräckliga bok.


A) Uppläsaren, John Rabaeus, river sig ständigt i skägget, halvrapar och kniper sig i näsan när han pratar. Högt och tydligt! Hur tänkte ljudteknikerna där? Kunde de inte plocka bort de ljuden? Det kanske passar in att riva sig i skägget när man läser ett stycke där man ska representera en skäggig man, men det funkar inte på en uppläsning av en ung tjej. Att kväva rapningar och knipa sig själv i näsan funkar inte heller så bra på ljudbok. Mitt tips är att snyta sig och att inte dricka någon kolsyrad dryck innan man ska spela in.
 Sen när Rabaeus ska göra "rollen" som en tysk gammal professor, av något slag, låter han mest som en dålig variant på Itzhak Skenström från Hipp!Hipp!. Jag ger upp.
B) Historien och komplotten är så värdelös att jag vill spy!


Så, nu har ni fått min åsikt och läsning sker på egen risk!


(Boken är lånad på biblioteket.)

Alltför nära- Linwood Barclay

17-årige Derek har kommit på den perfekta planen för att kunna få vara ifred och hångla med sin tjej. Han ska gömma sig i sin bäste väns hus när familjen reser bort. Men bara en kort stund efter avfärd kommer familjen tillbaka och Derek gömmer sig i källaren. Plötsligt ringer det på dörren. Sen hör han de första två skotten, ett skrik och sen ett skott till. Fotsteg närmar sig, dörren till källaren öppnas...

När familjen Cutters grannar, den socialt välanpassade familjen Langley, skjuts till döds i sitt hem i den slumrande småstaden Promise Falls, börjar gamla synder flyta upp till ytan. Rädslan håller familjen Cutter i ett järngrepp. Mönstret blir tydligare och tydligare. Har mördaren verkligen gått till rätt hus?


Det är väl lika bra att erkänna direkt. Mina förväntningar på Alltför nära var skyhöga och jag blev besviken när jag hade läst ut den. Fattar Linwood inte att han måste skriva en lika bra bok som den första? Jag gick och muttrade i flera timmar efter att ha läst ut den. Tänkte skriva massa fula ord om den här på bloggen. Men när man har sovit på saken kan man ju se saker i ett nytt ljus.


Trots att jag inte tyckte lika mycket om Alltför nära som Utan ett ord är det absolut inte en dålig bok. Den är faktiskt väldigt bra. När halva boken är läst är jag så förvirrad över alla trådar att jag undrar hur Linwood ska kunna få ihop det här. Självklart tänker jag inte säga hur han gör det, men att han gör det kan du räkna med. Visst det kanske är lite förutsägbart och visst, vissa av karaktärerna känns inte direkt trovärdiga. Men vad gör det? Detta är en helt utmärk spänningsroman som är väldigt välskriven och passar perfekt för både regniga höstdagar och  soliga dagar på stranden.


Favorit: När vi släckte den kvällen kändes det som om vi äntligen kunde skönja ljuset i tunneln, som man säger. Det är lustigt hur fel man kan ha.


(Både bilden och boken är från Pocketförlaget)

Vackert, hjärtskärande och viktigt.

En höstkväll 1993 står Hedwig Johansson i fönstret och hör skinnhuvudena skandera nedanför på gatan: Sieg Heil! Sieg Heil! Återigen hör hon de röster som för mer än femtio år sedan skrek detsamma, men då på en gata i Mainz i Tyskland. Hedwig förstår att nu är tidpunkten inne att berätta den historia hon så länge burit på, nu när det finns röster som dagligen påminner henne om den tragedi hon bevittnade på så nära håll. Vibeke Olssons roman Molnfri Bombnatt är en drabbande skildring av tiden kring och under andra världskriget i Tyskland. Det är en berättelse om kärleken mellan Hedwig och SS-mannen Wilhelm Schurbiegel, om att byta medborgarskap och plötsligt vara främling. Det är också en berättelse om Sverige då och, inte minst, nu. En viktig bok vars historia aldrig får upphöra att engagera.


Igår tog det helt plötsligt bara slut. Jag stod mitt i trädgårdslandet när rösten tystnade. Först trodde jag hade det var något tekniskt fel på min spelare, men sedan insåg jag att boken faktiskt var slut. Det är inte så att det var ett snöpligt eller dåligt slut, utan det var så oväntat att Hedwig var borta. 
   Många gånger undertiden jag har lyssnat på Molnfri bombnatt har jag fått intala mig att Hedwig inte är på riktigt. Hon finns inte. Hon är bara påhittad av Vibeke Olsson. Men det är så svårt! Det blir lätt så när jag lyssnar på ljudbok, att jag tänker att huvudpersonen låter och pratar som uppläsaren. I detta fallet är det en sak till som får mig att känna att Hedwig är verklig. Andra världskriget har funnits på riktigt. Allt som hon får genomgå har någon annan människa faktiskt känt under denna fasansfulla tid i mänsklighetens historia. Det är därför det är så svårt att säga att detta "bara är en bra bok". Det är så mycket mer. Så viktigt!
   Vibeke Olsson gör ett så levande porträtt av Tyskland, Sverige och alla inblandade människor under krigstiden att det känns som mitt hjärta ska brista i takt med Hedwigs. Olsson väver otroligt skickligt ihop historien och hoppar elegant i tiden. Man kan undra om hon själv har upplevt något som Hedwig gjorde. Så levande och äkta är det skrivet.
    Irene Lindh gör en fantastisk inläsning och jag kan bara förundras över att tårarna inte sprutade på henne när hon läste. Fast kanske gjorde de det? De borde ha gjort det.


(Boken är lånad på biblioteket.)

Gäckande fjäril

Torsdagen den 24 november 1892 tar en ung, vacker kvinna in på Hotel del Coronado i Kalifornien. Hon uppträder märkligt, verkar sjuk och frågar upprepade gånger efter sin bror som aldrig kommer. 

Fem dagar senare hittas hon död. Coroner Henry Stetson rubricerar snabbt dödsfallet som självmord, men snart börjar frågetecknen hopa sig. Långsamt sugs han ner i en spiral av död, hämnd och åtrå. 
Nattfjäril är en fri fantasi om ett verkligt fall. I några veckor i slutet av 1892 höll händelsen på Hotel del Coronado en hel nation trollbunden, och än i dag fascineras hotellets gäster av legenden om den döda kvinnan. På en förtätad och tonsäker prosa, och med en sällsynt förmåga att skildra en svunnen tid, levandegör Jessica Kolterjahn den hemlighetsfulla berättelsen.


Nattfjäril väger 140 gram (ja, jag vägde den) men det är en tung liten bok. När jag läser den kan jag nästan känna den kryddiga, starka och tjocka doften av någon slags parfym. Boken tränger sig in på en trots att språket är så enkelt. Det är kanske fel att använda ordet enkel om Jessica Kolterjahns sätt att skriva men jag kommer inte på ett bättre ord. Trots att boken inte är så tjock så lyckas hon få med så mycket. Stämningen i boken är mystisk, mörk och suggestiv. Nästan surrealistisk. Det är en mycket bra "spökhistoria" Jessica berättar och jag gillar verkligen denna bok skarpt!


Självklart var jag ju tvungen att kolla upp hotellet där boken utspelar sig. Jag googlade runt lite och hittade denna sida. Nu är nästa plan att försöka övertyga maken om att vi måste åka dit!


Favorit: På kvällarna, innan hon kröp ned mellan de svala lakanen, brukade hon ställa sig framför spegeln i sitt rum, luta huvudet bakåt, gapa stort och kika ned i svaljet. För att se om hon kunde få syn på det som fanns inom henne.


(Boken är ett rec. ex från Månpocket)

Deckartips mottages tacksamt!

Jag är inte sådär jättebra på att läsa deckare. Ofta tröttnar jag, inte för att "deckargåtan" är dålig, utan för att de poliserna/kriminalare som löser fallen är så förutsägbara.Trötta, överviktiga män med alkoholproblem. Det kanske är att generalisera eller så har jag bara läst fel böcker.
Nu när påskveckan närmar sig och  läsning av en deckare är obligatorisk skulle jag behöva er hjälp. Kan ni tipsa mig om en, eller flera, riktigt bra deckare? En som är så bra så man biter nagelbanden blodiga och knappt kan somna. Eller ja, det funkar med en allmänt bra också. =) Jag skriver ner vilka jag har läst och gillat så ni inte behöver tipsa om dem. 
Patient 67 av Dennis Lehane
Alla böcker av Roslund/Hellström
Nästan alla av Peter Robinson
Utan ett ord av Linwood Barclay
(Pinsamt kort lista, men jag sa ju att jag inte var så bra på det där med deckare.)


Tack på förhand för alla tips ;)

Är jag lite galen?

Molnfri bombnatt har gjort mig  knäpp. Jag somnar med den och jag vaknar med den. Jag kan inte sluta lyssna! Istället för att lyssna på P3 (som jag alltid gjort tidigare) på morgonen är det nu bara Hedwigs berättelse jag hör. Hunden tittar konstigt på mig, för när jag är hemma har jag slutat prata. Jag bara lyssnar. När jag diskar gör jag det så tyst jag kan. Vill inte missa ett ord. Ibland kommer jag på mig själv med att hålla andan för att höra berättelsen bättre. Helst vill jag vara vaken dygnets alla timmar och aldrig lämna denna underbara bok.

Som tur är så har min man varit borta i en vecka, men imorgon kommer han hem och ska vara hemma i tre veckor. Kommer han också titta konstigt på mig?


Jag har kommit halvvägs genom boken och jag vill inte veta hur jag kommer känna när den tar slut.

1600-tals skräck

När skogshuggaren Tomas och hans son Peter mitt i vintern slår sig ner i den ogästvänliga byn Chust, gräver Tomas ett brett dike runt deras hus och låter den framforsande floden fylla vallgraven med vatten. Peter förstår inte varför hans pappa gör detta, eller varför han bär med sig en avlång, illa medfaren låda vart de än reser och vars innehåll Peter aldrig får veta. 

Men Tomas är en man med ett hemligt förflutet, ett förflutet som för död och förintelse med sig. När de döda i Chust börjar resa sig ur sina gravar måste både far och son möta en själlös fiende och gå ett skrämmande öde tillmötes.


Trots att det är ännu varmare idag (17 grader) än vad det var igår kan jag inte låta bli att rysa lite. De som går igen är ruggig och kall. Marcus Sedgwick skriver verkligen skickligt och det känns som snömodden från boken tränger sig in hos mig.
Trots detta känns det precis som om det är något som saknas. Kanske är jag fel målgrupp? Det är trots allt en ungdomsroman och jag är närmare 30. Det blir därför lite svårt att ge De som går igen en rättvis recension. Å ena sidan ryser jag till (trots min ålder) och andra sidan tycker jag att kärleksförklaringarna och vissa relationer i boken känns väldigt banala.
Hade jag varit 11-12 år vet jag att jag hade älskat den. Mitt historienörderi fanns redan då, och vad kan vara bättre än att läsa om vampyrjägare under 1600-talet när man är i den åldern?


Det kan tilläggas att jag är otroligt imponerad av det snygga omslaget och av Sedgwicks efterforskningar.


Favorit: Någonstans bland alla träden hade vägen till Gud villat bort sig.


(Detta är mitt första rec.ex och jag är väldigt glad för att Wahlströms skickade det till mig.)

Cicci har utlottning.

En bok i månaden för resten av året är vad som lottas ut i Ciccis bokblogg. Jag kan inte motstå detta och tänker genast vara med. Vill ni också det så tycker jag ni ska kika in på hennes sida, som för övrigt är hur bra som helst!

Tävling!

K-L håller i en tävling där man kan vinna Fatimas hand som hon har översatt. Självklart är jag med! Spanska är ett otroligt vackert språk och jag önskar att jag kunde det. Men eftersom jag inte kan det så är jag överlycklig (och mäkta imponerad!) för att K-L har översatt denna bok.
Här hittar du mer!

Nu ger jag upp!

Efter att ha läst 3/4 delar av boken ger jag upp! Det är egentligen inget direkt fel på den. "Det är inte du, det är jag". Så känns det. Det är helt enkelt fel tid för mig att läsa den. Jag bryr mig inte om hur det går för personerna, jag struntar i vem som är mördaren och jag är inte intresserad av att få veta hur det går i kärleksaffären. Men det är som sagt mitt eget fel.
När lägger ni ifrån er en bok? Gör ni det?