Snygga Vilhelm.

Kolla, kolla, kolla!! Omslagen på nyutgåvorna av Vilhelm Mobergs Utvandrarsvit är så snygga.
 Ögonen tåras!

Igår.

Igår såg det ut så här ganska länge. Laddade telefonen med Vallgrens senaste bok Havsmannen. Har inte kommit så långt, men den verkar...annorlunda. Fast jag tycker nog att det kunde funnits en liten varningsruta i stil med "Du som tycker katter är det bästa och finaste som finns, se upp! I denna bok förekommer det hemskheter som kan få ditt hjärta att blöda".

Blurb!

Igår var jag i bokhandeln och hittade denna trevliga blurb.

Hurra för mig och hurra för fina Frida och hennes fantastiska debutroman.
(Ser ni att jag står under Calliope? Ännu en anledning till att malla upp sig lite.)

Twitterrecension #2

Jag har ju inte sådär kvick på att recensera nu för tiden så vi kör på en till twitterrecension.

Handling på 140 tecken:  Vi möter Beatrice i 1880-talets Stockholm. Intriger och himlastormande känslor. Adelsmannen Seth är en motpol men även en farlig magnet.

Omdöme på 140 tecken:  Välskrivet, vackert och vansinnigt beroendeframkallande läsning! Beatrice är härligt charmerande. Längtar redan efter mer från Ahrnstedt.

Kärlek.

Lyckan är att öppna brevlådan och upptäcka detta paket!

I lurarna.

Jag är totalt uppslukad och håller andan när jag lyssnar.

Twitterrecension #1

Eftersom mina recensioner uteblir men för att ändå komma med några boktips här på bloggen tänkte jag ge mig i kast med att twitterrecensera. Både Bokbabbel och Dark Places har lyckats med denna enkla men ack så knepiga recensionsform. I korthet (och det är det som är meningen) innebär en twitterrecension på bloggen att man ska beskriva handling på 140 tecken och även ge ett omdöme på max 140 tecken. Here it goes!

"Kråkflickan" av Jerker Eriksson & Håkan Axlander Sundquist.

Handling på 140 tecken: Unga män mördas. Psykoterapi blandas med kriminalarbete. Vem är människa och vem är monster? Hur hänger barnsoldater och idyller samman?
Omdöme på 140 tecken: Magstarkt om människans ondska. Känsliga läsare varnas! Beroendeframkallande med cliff hanger slut. Läses med lampan tänd. Del 1 av 3.

Charlotte Hassel av Frida Skybäck

När denna bok damp ned i brevlådan för ett par veckor sedan blev jag väldigt glad. 1700-tal, Stockholm, kärlek, intriger och politiska rävspel - kan det bli bättre? Ni som har följt bloggen ett tag vet att min läslust inte är på topp så därför blev jag lite orolig att boken skulle ta flera månader att läsa. Men icke! Tre kvällar var allt som behövdes.

Charlotte Hassel handlar om just kvinnan Charlotte Hassel. År 1758 är Charlotte 16 år, upp över öronen förälskad och hemligt förlovad med Axel Gyllenstierna. En fruktansvärd händelse gör dock att Charlotte måste fly landet hals över huvud. År 1777 bor Charlotte i England, är en stark kvinna och har ett bra liv på ett fint gods. Hon nås av beskedet att en familjeangelägenhet kräver hennes närvaro i Sverige. Med hjärtat i halsgropen gör hon den långa resan tillbaka till sitt hemland och sin ännu inte glömda Axel.

Frida Skybäck skriver med ett otroligt driv och det är inte konstigt att det bara tog tre kvällar för denna läströtta människa att läsa ut den. Hade jag varit vid mina sinnens fulla bruk hade denna bok lästs ut på en kväll.
   Jag älskar verkligen Fridas miljöbeskrivingar och det märks att hon har lagt ner stora resurser för att få det så trovärdigt som möjligt. Här finns frasande kjolar, leriga gator, hårt åtdragna korsetter och män med stångpiskor. Mums! Och jag gillar verkligen Charlotte också. Hon är som en häftig blandning mellan en marängbakelse och en ninja. Hon är en riktigt bra karaktär och jag hade gärna träffat henne i fler böcker.

Ett litet P.S vill jag lägga till. Om du läser boken på bussen (vilket jag gjorde) kan du ju alltid varna dina medresenärer som tjuvläser om de otroligt detaljerade kärleksscenerna. Här går det riktigt hett till och jag rodnande både en och två gånger.

Bild och rec.ex från Frank förlag.

Det där stora priset.

Jag förstår att det är viktigt för många och att det just nu är extra stort eftersom det är en svensk författare som får ta emot priset. Dock ligger mitt enda "äntligen-jubel" i att jag känner igen namnet för ovanlighetens skull. Tycker det är lite tramsigt med nobelpriset. Så det så!

Sankta Psyko av Johan Theorin

Till en stad på svenska västkusten kommer den 29-årige Jan Hauger för ett vikariat som förskollärare. Men Gläntan är ingen vanlig förskola. Den ligger invid muren till Sankta Patricias regionklinik - med öknamnet Sankta Psyko - ett säkerhetsklassat sjukhus där psykiskt störda våldsbrottslingar tvångsvårdas. På Gläntan vistas barnen för att behålla kontakten med de inspärrade föräldrarna. En av Jans uppgifter är att eskortera barnen genom den källargång som förbinder förskolan med kliniken.
   Jan är en duktig pedagog men förtiger också saker, som varför han så gärna ville ha tjänsten på Sankta Psyko. Och vad som egentligen hände flera år tidigare när han gick ut i skogen med en dagisgrupp - och kom tillbaka med ett barn för lite.

Ja, nej, ja, nej...nja. Lite så känns det efter att jag har läst ut Sankta Psyko. Theorins påbörjade Ölandskvartett (som än så länge innehåller Skumtimmen, Nattfåk och Blodläge) tillhör mina favoriter bland den svenska litteraturen. I jämförelse med dessa böcker tycker jag att Sankta Psyko faller ganska platt. Inte riktigt lika platt som en pannkaka, men möjligt som en frisbee.

Sankta Psyko är absolut ingen dålig bok, men jag tycker inte riktigt att storyn håller. Början är nagelbitarbra men mot slutet blir det mest rörigt och många av trådarna får ett lite för hastigt. Det känns helt enkelt inte så genomarbetat Dock är personregistret väldigt intressant och jag vill väldigt lära känna och veta mer om Jan. (En ny kvartett kanske, Theorin?)

Märker nu att denna recension är ganska snurrig och jag vet helt enkelt hur jag ska uttrycka mig. Egentligen är det nog ganska enkelt: jag saknar Öland, naturbeskrivningarna och de smått övernaturliga inslagen. Samtidigt ser jag framemot fler böcker av Therorin som inte utspelar sig på ön. Helt enkelt för att se hur långt han kan komma i sitt författarskap. Äh, nu blev det snurrigt igen. Det lättaste blir nog om ni läser den själv och bildar er en egen uppfattning.

(Jag gillar dock både titeln och designen på boken. Riktigt ruggiga båda två.)

Massor av ord har också läst.

Blod Eld Död av Ika Johannesson och Jon Klingberg

Året är 2010 och blackmetal bandet Watain har fått en grammy för bästa hårdrocksgrupp. Helt plötsligt öppnas denna musikgenre upp för en betydligt större publik och blackmetal finns inte bara på små, obskyra undergroundklubbar runt om i landet. Vad hände? Och var började allt? Vilket var det första bandet i Sverige att spela in en metal skiva och är alla verkligen satanister?

Jag minns när kyrkor runt om i Norge började brinna. Jag minns att jag, som liten flicka, undrade vem det var som satte eld och varför de gjorde det. Inte trodde jag att jag mer än 20 år senare skulle sitta och recensera en bok som tar upp just detta ämne. Min kärlek till hårdrock och metal behöver vi inte gå djupare in på just nu, ni behöver bara veta att jag andas och lever för denna musikstil.

Sju år. Så lång tid tog det för Ika Johannesson och Jon Klingberg att samla in material och skriva Blod Eld Död. Det är vad jag kallar gediget arbete och det märks även i boken. Detta är verkligen en guldgruva! I kapitel av blandad längd går författarna in på ämnen som satanism, skillnaden mellan death- och blackmetal, varför självskadebeteende är ganska vanligt förekommande inom denna musikgenre och hur det är att vara kvinna och hänge sig åt blackmetal. Intervjuerna med bland annat Jon Nödtveidt, Erik Danielsson från Watain och Niklas Kvarforth är enormt bra och som läsare kan du känna dig trygg i att Ika och Jon vet vad för frågor som ska ställas.

Intervjun med Quorthons (sångare i Bathory som gick bort 2004) pappa rörde mig till tårar. Jag antar att det inte är meningen att man ska gråta när man läser en bok om den svenska metalhistorien, men jag kunde inte låta bli! Den är så rak, ärlig och totalt utelämnande. Ännu en eloge till Ika och Jon!

Jag skulle kunna skriva hur långt som helst om denna bok, men känner att jag måste sluta någonstans. Så jag avslutar med att säga att om jag var ekonomiskt kapabel skulle jag köpt ett ex av denna bok till alla mina vänner och tvingat dem att läsa den.  Lyssnar du inte på metal? Skit i det! Blod Eld Död är ett stycke svensk musikhistoria som ingen får missa!!

(Kolla även in författarnas grymma blogg!)

Gör din plikt!

Brev från en bruten horisont är en riktigt, riktigt bra bok. Och inte nog med det, nu kan du även rösta på bokens video (ni vet sådant som har blivit populärt på senare år) på Svensk bokhandels hemsida. Den är en av fem nominerade i kategorin "Bästa bokvideo". Har du inte läst boken tror jag att du kommer bli sugen på det efter att du sett videon. Den är lika sorglig, vacker och vemodig som boken. 

Klicka HÄR för att rösta!

Kommer aldrig mer igen av Hans Koppel

Mike Zetterberg bor med sin hustru Ylva och deras dotter i en villa strax utanför Helsingborg. En fredagskväll kommer inte Ylva hem som väntat efter jobbet. Först tänker Mike att hon tar ett glas vin med sina jobbarkompis men när hon fortfarande inte kommit hem nästa morgon blir Mike förbannad, hon är väl hos den där hon var otrogen med förra året men kunde väl åtminstone ringa!? Hela dagen går utan ett ljud från Ylva och så småningom inser Mike att någonting måste ha hänt henne. När han till slut anmäler sin hustru försvunnen riktas misstankarna snart mot honom själv. Vad ingen vet är att Ylva fortfarande är i livet, och hon befinner sig bara ett stenkast från sitt eget hem.


Om jag hade läst denna boken i vanligt pappersformat tror jag att den hade blivit liggandes på sängbordet. Halvläst och bortglömd. Aldrig mer igen känns som en dussinbok. Här finns inte direkt några snillrika dialoger, personregistret är inte att häpna över och storyn är ganska förutsägbar och osannolik.


Vad som får mig att läsa ut den är uppläsaren, Per Ragnar. Han är helt makalöst bra! Det är han som får historien att leva och karaktärerna att bli mänskliga. Hans uppläsning är precis på gränsen till radioteater utan att det bli larvigt. Så, Per Ragnar ska ha en eloge och ett stort tack för att han fick mig att lyssna färdigt. 7 timmar för en ljudbok är inte överdrivet långt tid, men det hade kunnat bli outhärdligt med denna storyn som grund.


Hoppsan! Det blev kanske lite väl hårt här känner jag. Det Hans Koppel ska ha tack för är de korta kapitlen. De för historien snabbt framåt.


Fler som har läst boken är: Bokbrus och Annika. 


(Boken är lånad på biblioteket.)

Brev från en bruten horisont av Calle Brunell

Förlorad till havs skriver William brev och sjösätter på vågorna. I den bohuslänska skärgården inträffar ett mirakel. Historien vindlar sig genom en norrskensnatt i Västerbotten under kriget till kanariefågelskvitter nere i en walesisk kolgruva. Fram till Mika, som funderar på att göra slut. Helst bland folk, för att kunna bevara någon slags värdighet. "Om två veckor, på stormarknaden." Men tidigare generationer hänger över hans axel, och en röd
tråd spänner genom tid och rum, knyter ihop två älskande med varandra.


Jag läste någonstans att när man gråter och tårarna börjar rinna från höger öga, så gråter man av glädje. Börjar tårarna rinna från vänster öga så gråter man av sorg.


Undertiden jag har läst Brev från en bruten horisont har mina tårar strömmat hejdlöst från båda ögonen. Språket är stundtals så vackert att det känns som jag ska gå sönder lite i själen. Här är bara ett, utav många, exempel:

Men trots skrattet hade något gått upp för Angela där ute på piren. Något förlamande. En insikt om att William inte enbart var hennes. Att han hade andra älskarinnor, och av den värsta sorten. De man inte kunde ta på, inte konkurrera med. Vinden, den subban, havet, den slampan. Hon hade sett hans ögon stråla, sett hans leende. Det var första gången hon upplevt honom stråla så och hon hatade det.

Som jag har skrivit tidigare så har böcker som utspelar sig i, under eller kring havet en viss dragningskraft på mig. Calle Brunells bok är inget undantag. Hans sätt att beskriva Willams längtan efter att kasta loss får det att suga i min mage. Jag vill följa med! Jag vill vara där William, Angela och alla de andra personerna är. Ta mig dit nu! 

   Det är inte lätt att hålla tårarna borta när man läser boken. Ena stunden gråter jag av glädje. Glädje för att det finns något så vackert som den kärlek Brunell beskriver. I nästa kapitel tåras mina ögon av sorg. Sorg för att det finns en sådan längtan och så många outtalade meningar.

Om min recension var hälften så vackert skriven som Brev från en bruten horisont är skulle du gråta nu. Men jag antar att du sitter där med ögon torra som sandpapper. Vad väntar du på? Spring (eller klicka) dig genast till närmaste bokaffär och köp! Jag lovar att du inte kommer ångra dig.

Favorit: Hennes hår luktade av hav och flera timmar efter att hon gått kunde en känsla av öppna ytor och god sikt ligga kvar i lägenheten.

(Boken är ett rec.ex från Gilla Böcker.)

Upprörande läsning!

I romanen Glas och aska är året 1919 och läsaren kan ta del av följande meningar (jag citerar) Och som en krigstrött Scarlett O`Hara sa hon högt för sig själv: "I morgon...jag ska tänka på allt det här imorgon." (Slut citat.)

Det är inga konstiga meningar, de är inte felformulerade och vid första anblick verkar allt helt normalt. Ändå är det helt fel. Som de flesta vet är Scarlett O´Hara en karaktär i Borta med vinden. Inget konstigt med det. Nu till det felaktiga i kråksången: Borta med vinden skrev 1936. Jag upprepar, 1936. Detta betyder alltså att Lili (huvudkaraktären som yttrade ovanstående mening i Glas och aska) omöjligt kan citera Scarlett!

Jag tycker absolut att en författare ska få finkulera ihop sin egen sanning. Självklart! Men när resten av romanen "utger" sig för att vara någorlunda historiskt korrekt hajjar jag till när jag läser ovanstående meningar. Bland annat har Ann Syréhn Tomasevic (författarinnan) lyckats få med att Adolf Hitler svassade runt i Wien i början av 1900-talet och försökte sälja sina tavlor. Detta är ju historiskt korrekt, så jag förstår inte varför hon låter sin karatär citera något som inte går att citera än på 17 år.

Det kanske är jag som är nördig och lite halvtramsig, men jag tänker faktiskt inte fortsätta min läsning av Glas och aska. Så det så!

Från hembygden.

I dagens lokaltidning läste jag att Anders Roslund och Börge Hellström har tilldelats International Dagger Award för romanen Tre sekunder. Roslund är bördig från Kristianstad och det känns ju extra fint =)

Läs mer om Roslund/Hellström HÄR
Läs mer om Tre sekunder HÄR

Har du inte läst några av dessa herrarnas böcker tycker jag absolut att du ska göra det. De är mycket spännande och välskrivna.

Anna, Hanna och Johanna av Marianne Fredriksson

Hanna är född på 1860-talet i Dalsland, nära norska gränsen. Det råder kärva tider - undernäring och panikartad utvandring gör att de unga som blir kvar tidigt tvingas ta ansvar för sin egen försörjning. Hannas tillvaro gungar och får stadga först när hon träffar en man. Han kommer norrifrån, är lite udda och gammal men ansvarskännande. När de gift sig rustar de tillsammans upp en vattenkvarn. De har barn i två kullar och lever ett drägligt liv. En dag orkar dock mannen inte längre. Hanna blir änka och söker en ny framtid i sekelskiftets Göteborg.
Johanna är Hannas dotter. Hon har goda minnen från Dalsland, pappan och de år då hon blir vuxen i Göteborg - en stad som under hennes livstid byter ansikte, från industriproletariat till välordnad storstad. Villkoren blir bättre, men den enskildes anonymitet ökar och klassklyftorna är fortfarande påtagliga. Johanna vaknar politiskt och reagerar mot kvinnors sämre villkor.
Anna är Johannas dotter. Hon är en modern yrkeskvinna och hennes liv är händelserikt. Ur ett nutida perspektiv tar hon på olika sätt del av mammans och mormoderns liv, förstår ibland, berörs och påverkas. Hon jämför med sitt eget och ser skillnaderna - men även likheterna.


I början av boken var jag ganska förvirrad. Vem av alla dessa röster tillhöra Anna? Är Johanna Hannas mormor? Först tänkte jag ge upp, men jag lät spelaren gå och det är jag otroligt glad över. De otroliga historierna som Fredriksson väver samman är helt underbara. Hon skriver så bra och uppläsaren, Anna Godenius, är skicklig på att ge de tre kvinnorna olika röster.


Anna, Hanna och Johanna får mig att plocka fram gamla fotografier och undra hur min gammelmormor hade det. Var det lika svårt för henne som för Johanna? Var livet lika hårt och hände det att, även hon, förbannade Gud? Boken känns otroligt trovärdig och lite som en lättare form av arbetarlitteratur. Det är så roligt att läsa om när den första bilen kom till byn och alla innevånarna blev stumma av häpnad eftersom man vet att det har hänt i verkligheten. Att få läsa om Hannas flytt från norskbygden, in till det moderna Göteborg, är verkligen hjärtskärande och på något sätt lider jag med den gamla kvinnan. Hennes förvirring inför rinnande vatten i lägenheten är liknade min när jag ser ett barn på 4 år skriva helt obehindrat på datorn. Mirakel? Vad hände? Vart är framtiden på väg och hur mycket av det gamla ska man behålla?


Det är egentligen inget märkvärdigt med dessa kvinnornas livsöden, utan de är som de flesta kvinnor varit och alltid kommer vara: de svara för omsorgen av barn, hus och make. Och de låter detta gå före mycket annat. De glömmer sig själva samtidigt som de slåss för att finna ut vem de egentligen är. Allt detta skildras på ett långsamt, sakligt och livligt sätt och jag kan inte göra annat än att älska denna vackra bok.


Extra ping till Lingonhjärta! Har du inte läst denna tidigare tycker jag absolut att du ska göra det.


(Boken är lånad på biblioteket.)

Pepparkakshuset- Carin Gerhardsen

En måndag i november, klockan är fyra, det mörknar och blöt snö faller över Stockholm. På tunnelbanan sätter sig en framgångsrik trebarnsfar tillrätta med sin kvällstidning. I fönstret ser han spegelbilden av en luggsliten typ som tycks stirra på honom. Syns det utanpå att han är lycklig? Stör det? I så fall kan han leva med det. Tåget bromsar in, mannen gör sig beredd att stiga av. Han märker inte att den dystra figuren reser sig också han.

På kort tid inträffar flera bestialiska mord i Mellansverige. När kriminalkommissarie Conny Sjöberg vid Hammarbypolisen börjar ana att de hör ihop blir han iskall inombords. Det finns en människa därute vars drivkrafter är mycket personliga och som inte kommer att rygga undan för något.


För det första vill jag bara säga att jag inte ska säga att jag inte är någon expert på deckare fler gånger. Detta är den tredje deckaren jag läser på kort tid och jag tycker mig börja få lite mer koll på genren. För det andra vill jag säga att nu får det nog vara stopp med svenska deckare för ett bra tag framöver.


Jag vet inte riktigt vad det är jag förväntar mig, men på något sätt lyckas det inte infrias. Det är ingen andlös spänning, häftiga twister eller karaktärer som stannar kvar och som jag tycker om. Är det något fel på mig eller är det så här det är att läsa deckare? Att bli besviken?


Nu ska jag absolut inte såga i Pepparkakshuset så mycket att de bärande väggarna brister, men jag måste säga att jag inte hoppar högt av glädje. Det är absolut en välskriven deckare med ett slut som man kanske inte riktigt kan lista ut på förhand. Poliserna är trevliga och mördaren är det faktiskt lite synd om. (Är det meningen?) Tyvärr är det ändå något som fattas, men det är inte bokens fel. "Det är inte du, det är jag" Mitt hjärta är nog inte tillräckligt stort för att kunna uppskatta detta eller är jag så otroligt kräsen att jag aldrig kommer bli nöjd. Ni får ursäkta om detta inte blev en recension i sin rätta meningen, men jag är ärligt talat väldigt ledsen för att jag och deckargenren inte tycks kommer överens.


(Boken är lånad på biblioteket.)

Ett litet snedsprång- Denise Rudberg

Marianne Jidhoff, 55, är åklagarsekreterare och nybliven änka. Hennes make Hans Larson, riksåklagare, var vid sin död en hyllad man. Men han var inte lika trogen sin hustru som han var trogen rättvisan. Efter Hans död blir Marianne övertalad att återvända till åklagarmyndigheten. Man har problem med läckor och man behöver någon man kan lita på. 

När en finansman blir brutalt mördad utanför sin våning på Östermalm får Marianne, tillsammans med den luttrade och erfarna kriminalkommissarien Torsten Ehn, ta sig an fallet. Brottet visar sig ha kopplingar till en märklig och sluten verksamhet som drivs i det tysta. En verksamhet dit bara de som är beredda att betala dyrt för sig har tillträde och får leva ut sina allra hemligaste fantasier. 

Tydligen ska Ett litet snedsprång tillhöra en helt ny genre. "Elegant crime". Ursäkta mig, men jag tror nog att "Elegant tantsnusk" kan passa bättre. Jag är absolut inte pryd men det är satans vad det nuppas i den här boken. Och egentligen utan någon synbar anledningen. Inte nog med att det är väldigt ingående sexscener (Jag misstänker att någon kommer läsa boken p.g.a det.) så är det otroligt mycket otrohet. Det kanske är jag som är blind för sanningen, men allvarligt är folk verkligen otrogna så till höger och vänster i "överklass områdena"? Om nu Denise har velat göra ett trovärdigt porträtt över livet som hemmafru på Djursholm så borde hon väl även ha med ett lyckligt äktenskap också? Sådana finns faktiskt.
   Så till själva "crime" biten. Ehh...ja...ja? Någon/några dör och sen löser poliserna mordet (Nej, ursäkta det är ju såklart Marianne som gör det. Dah!) och sen var det problemet ur världen. Att detta bara är första delen i en planerad serie får mig att dra djupa suckar och vilja gå och lägga mig.
Jan Waldekranz gör ett väldigt bra jobb med inläsningen och det är kul att en man läser in denna typ av bok. Tyvärr hjälper det föga eftersom boken, rent ut sagt,  är usel!


(Boken är lånad på biblioteket.)

Flickan med snö i håret- Ninni Schulman

Ondskan lurar mitt ibland oss ... 

En kall och snöig nyårsafton försvinner sextonåriga Hedda Losjö från sitt hem utanför Hagfors i Värmland. Hennes föräldrar är förtvivlade. Vad kan ha hänt deras skötsamma dotter? När poliserna Petra Wilander och Christer Berglund får fallet på sitt bord visar det sig snart att Hedda har levt ett dubbelliv. 

En tid senare hittas en ung flicka mördad i en jordkällare i skogen några kilometer från familjen Losjös hem. Flickan är naken och har dödats med ett skott i bakhuvudet. Kan det vara den försvunna Hedda? Den lilla polisstationen står nu inför en av sina största utmaningar. 

Journalisten Magdalena Hansson har lämnat Stockholm och flyttat hem till Hagfors med sin sexåriga adoptivson Nils efter en uppslitande skilsmässa. Hon är trött och deprimerad och hoppas att lugnet på landsbygden och tryggheten i uppväxtstaden ska ge henne livsglädjen tillbaka. Magdalena engagerar sig känslomässigt i den försvunna Heddas öde och börjar undersöka fallet närmare. Snart inser hon att den fridfulla bygden bär på hemligheter som vissa gör vad som helst för att dölja.


Jag är, som sagt, ingen expert på deckare. Men jag tänkte ändå försöka recensera den här boken, för jag tyckte faktiskt om det rätt så mycket. Egentligen kan jag nog inte riktigt sätta fingret på vad det är som gör att jag gillar den. Snarare är det nog avsaknaden av vissa typiska element i en deckare som jag gillar. Här är ingen tjock, frånskild, nästan pensionerad polis som dricker äckligt automatkaffe och lyssnar på Vivaldi. Inte heller är här med någon yngre, kvinnlig polis som ingen tror på, men som ändå löser hela skiten själv. Flickan med snö i håret  är modern. Det Facebookas hej vilt och det finns faktiskt någon på polisstationen som kan något om datorer. Den kvinnliga polisen Petra är som vilken annan polis som helst och får inte någon "klapp i baken" av sina manliga kollegor. Kryss i taket säger jag!
Mordgåtan i sig kanske inte är den mest spektakulära och slutet känns faktiskt lite stressat. Men det gör inte så mycket eftersom persongalleriet är väldigt bra. Magdalena känns mycket trovärdig och äkta. 
 Flickan med snö i håret är Schlmans första roman och jag tycker hon har lyckats riktigt bra. Tror nog inte man behöver vänta så länge på andra delen i denna, förmodade, serie om det kriminella Hagfors.


Favorit; Det är nu tiden går av, tänkte Ernst medan han gick tillbaka ut i köket där Gabriella satt kvar, stel och med uppspärrade ögon. Från och med nu är inget längre detsamma. Om Hedda är död kan jag aldrig vara i det här rummet igen, jag kan inte leva.


(Boken har jag köpt.)