Så det knottrar sig på armarna.

Detta kan bli riktigt, riktigt bra! Har ni inte läst böckerna så rekommenderar jag verkligen att ni gör det.

Tretton skäl varför av Jay Asher

Du kan inte stoppa framtiden. Du kan inte spola tillbaka det förflutna. Enda sättet att få veta hemligheten är att trycka på play.

När Clay Jensen får ett paket med tretton kassettband skickade till sig vill han till en början inte ha något med dem att göra. Banden kommer nämligen från Hanna Baker. Hanna som är död, som tagit livet av sig. Hennes hemligheter ska begravas med henne, resonerar han. Men när Hannas röst sedan berättar att Clay finns med på hennes band och att han, på något sätt, är medskyldig till hennes död, är han tvungen att fortsätta lyssna. 
Genom tretton band får han ta del av allt det som hände Hanna innan hon dog och han fortsätter att lyssna hela natten. Clay kan inte göra annat än att följa Hannahs inspelade röst genom den lilla staden och det han upptäcker förändrar hans liv. För alltid.



Trots att det har gått nästan två veckor sedan jag läste ut boken har jag inte förmått mig att skriva om den. Det känns som om mina ord inte räcker till.
  Det är inget nytt att skriva om tonåringar, trasiga hjärtan och elak kompisar, men det här är ändå något helt nytt. Det är inte inlindat i fina ord utan Hanna Baker är så ärlig att det värker i hjärtat på mig. Hennes smärtat, blandat med Clays, går rakt ut från boken och träffar mig i ansiktet som en käftsmäll. Hannas utsatthet och ensamhet är så äkta.


Tretton skäl varför gör ont på många sätt. Inte bara på Hanna och Clays sätt utan även på mitt eget. Den slungar mig tillbaka till min egen högskoletid och frågor väcks. Vem var jag? Hur såg andra på mig? Var jag den som sa saker som aldrig kan tas tillbaka? Kanske finns det fortfarande någon där ute som är sårad över det jag sa. Onekligen blir det lite egoistiskt, men det får mig samtidigt att tänka efter lite mer på vad jag säger idag. 


Jag önskar att denna boken hade funnits när jag gick i högstadiet och att det var obligatoriskt att läsa den.


Favorit: Jag satt där. Och jag tänkte. Och ju mer jag tänkte, och kopplade samman händelser i mitt liv, desto mer smulades mitt hjärta sönder.


(Rec. ex från Pocketförlaget.)

1600-tals skräck

När skogshuggaren Tomas och hans son Peter mitt i vintern slår sig ner i den ogästvänliga byn Chust, gräver Tomas ett brett dike runt deras hus och låter den framforsande floden fylla vallgraven med vatten. Peter förstår inte varför hans pappa gör detta, eller varför han bär med sig en avlång, illa medfaren låda vart de än reser och vars innehåll Peter aldrig får veta. 

Men Tomas är en man med ett hemligt förflutet, ett förflutet som för död och förintelse med sig. När de döda i Chust börjar resa sig ur sina gravar måste både far och son möta en själlös fiende och gå ett skrämmande öde tillmötes.


Trots att det är ännu varmare idag (17 grader) än vad det var igår kan jag inte låta bli att rysa lite. De som går igen är ruggig och kall. Marcus Sedgwick skriver verkligen skickligt och det känns som snömodden från boken tränger sig in hos mig.
Trots detta känns det precis som om det är något som saknas. Kanske är jag fel målgrupp? Det är trots allt en ungdomsroman och jag är närmare 30. Det blir därför lite svårt att ge De som går igen en rättvis recension. Å ena sidan ryser jag till (trots min ålder) och andra sidan tycker jag att kärleksförklaringarna och vissa relationer i boken känns väldigt banala.
Hade jag varit 11-12 år vet jag att jag hade älskat den. Mitt historienörderi fanns redan då, och vad kan vara bättre än att läsa om vampyrjägare under 1600-talet när man är i den åldern?


Det kan tilläggas att jag är otroligt imponerad av det snygga omslaget och av Sedgwicks efterforskningar.


Favorit: Någonstans bland alla träden hade vägen till Gud villat bort sig.


(Detta är mitt första rec.ex och jag är väldigt glad för att Wahlströms skickade det till mig.)

Bästa kapitelboken- en magisk resa

Jag fortsätter på Lyrans bästa-lista med mina favorit i kategorin bästa kapitelboken.


Första gången jag fick följa med Bastian Balthasar Bux in på antikvariatet var jag 10 år. Lika spänd som Bastian var på att få följa med Atreyu var jag på att få följa den mobbade lille pojken på skolans vind. Jag kunde inte fatta det: två böcker i en! Wow! Vilket äventyr jag fick. Ett av mina absolut största läsäventyr! Jag läste om Den oändliga historien många gånger och grät lika mycket varje gång Atax dog. När jag såg filmatiseringen gömde jag alltid under närmaste bord för att ingen skulle få se mina tårar. 
Även som vuxen har jag läst denna underbara bok. Tårarna har kanske inte sprutat lika mycket, men nog har jag snyftat till lite grann när det är den vita hästens tur att lämna historien en tid.
Till alla er som inte tycker att barn/ungdomsböcker är något för er: Läs! Läs! Läs!
Psst..jag vill också ha en egen Aury.

Pappa Långben av Jean Webster

Anledningen till att jag aldrig läste Pappa Långben som ung har faktiskt med omslaget att göra. Den vi hade stående hemma i bokhyllan var gräslig. Orange och med en bild på Pappa Långben där han såg ut som ett skelett. Om jag minns rätt var där även en bild på en lång svindlande trappa i bakgrunden. Jag tyckte ärligt talat att bilden var lite läskig och det var därför den förblev oläst. Min lillasyster älskade Pappa Långben när hon var liten och nu försår jag verkligen varför! Tänk att jag kunde välja bort en så otroligt vacker bok för ett omslag. Jag är lite ledsen för det idag, för jag skulle väldigt gärna lärt känna Judy när jag var yngre. Hon är helt fantastisk!
Pappa Långben är en bok jag kommer rekommendera mina framtida barn och nu när jag har en utgåva med så fint omslag kommer det nog inte vara några problem.


Favorit: På tal om klassiker, har ni läst Hamlet? Om inte, så gör det genast. Den är absolut prima. Jag har hört talas om Shakespeare hela mitt liv, men jag hade ingen aning om att han verkligen skrev så bra; jag misstänkte alltid att han mest levde på sitt rykte.

Kan man bli annat än lycklig?

(Boken är köpt för egna pengar.)