1600-tals skräck

När skogshuggaren Tomas och hans son Peter mitt i vintern slår sig ner i den ogästvänliga byn Chust, gräver Tomas ett brett dike runt deras hus och låter den framforsande floden fylla vallgraven med vatten. Peter förstår inte varför hans pappa gör detta, eller varför han bär med sig en avlång, illa medfaren låda vart de än reser och vars innehåll Peter aldrig får veta. 

Men Tomas är en man med ett hemligt förflutet, ett förflutet som för död och förintelse med sig. När de döda i Chust börjar resa sig ur sina gravar måste både far och son möta en själlös fiende och gå ett skrämmande öde tillmötes.


Trots att det är ännu varmare idag (17 grader) än vad det var igår kan jag inte låta bli att rysa lite. De som går igen är ruggig och kall. Marcus Sedgwick skriver verkligen skickligt och det känns som snömodden från boken tränger sig in hos mig.
Trots detta känns det precis som om det är något som saknas. Kanske är jag fel målgrupp? Det är trots allt en ungdomsroman och jag är närmare 30. Det blir därför lite svårt att ge De som går igen en rättvis recension. Å ena sidan ryser jag till (trots min ålder) och andra sidan tycker jag att kärleksförklaringarna och vissa relationer i boken känns väldigt banala.
Hade jag varit 11-12 år vet jag att jag hade älskat den. Mitt historienörderi fanns redan då, och vad kan vara bättre än att läsa om vampyrjägare under 1600-talet när man är i den åldern?


Det kan tilläggas att jag är otroligt imponerad av det snygga omslaget och av Sedgwicks efterforskningar.


Favorit: Någonstans bland alla träden hade vägen till Gud villat bort sig.


(Detta är mitt första rec.ex och jag är väldigt glad för att Wahlströms skickade det till mig.)