Vackert, hjärtskärande och viktigt.

En höstkväll 1993 står Hedwig Johansson i fönstret och hör skinnhuvudena skandera nedanför på gatan: Sieg Heil! Sieg Heil! Återigen hör hon de röster som för mer än femtio år sedan skrek detsamma, men då på en gata i Mainz i Tyskland. Hedwig förstår att nu är tidpunkten inne att berätta den historia hon så länge burit på, nu när det finns röster som dagligen påminner henne om den tragedi hon bevittnade på så nära håll. Vibeke Olssons roman Molnfri Bombnatt är en drabbande skildring av tiden kring och under andra världskriget i Tyskland. Det är en berättelse om kärleken mellan Hedwig och SS-mannen Wilhelm Schurbiegel, om att byta medborgarskap och plötsligt vara främling. Det är också en berättelse om Sverige då och, inte minst, nu. En viktig bok vars historia aldrig får upphöra att engagera.


Igår tog det helt plötsligt bara slut. Jag stod mitt i trädgårdslandet när rösten tystnade. Först trodde jag hade det var något tekniskt fel på min spelare, men sedan insåg jag att boken faktiskt var slut. Det är inte så att det var ett snöpligt eller dåligt slut, utan det var så oväntat att Hedwig var borta. 
   Många gånger undertiden jag har lyssnat på Molnfri bombnatt har jag fått intala mig att Hedwig inte är på riktigt. Hon finns inte. Hon är bara påhittad av Vibeke Olsson. Men det är så svårt! Det blir lätt så när jag lyssnar på ljudbok, att jag tänker att huvudpersonen låter och pratar som uppläsaren. I detta fallet är det en sak till som får mig att känna att Hedwig är verklig. Andra världskriget har funnits på riktigt. Allt som hon får genomgå har någon annan människa faktiskt känt under denna fasansfulla tid i mänsklighetens historia. Det är därför det är så svårt att säga att detta "bara är en bra bok". Det är så mycket mer. Så viktigt!
   Vibeke Olsson gör ett så levande porträtt av Tyskland, Sverige och alla inblandade människor under krigstiden att det känns som mitt hjärta ska brista i takt med Hedwigs. Olsson väver otroligt skickligt ihop historien och hoppar elegant i tiden. Man kan undra om hon själv har upplevt något som Hedwig gjorde. Så levande och äkta är det skrivet.
    Irene Lindh gör en fantastisk inläsning och jag kan bara förundras över att tårarna inte sprutade på henne när hon läste. Fast kanske gjorde de det? De borde ha gjort det.


(Boken är lånad på biblioteket.)