Steven Adler lyckades få kicken från ett av världens största rockband på grund av sitt drogmissbruk. Så har i alla fall den officiella versionen alltid låtit. Enligt Adler själv är det bara en del av sanningen. I My Appetite for destruction berättar han sin version om vad som hände och han sparar verkligen inte på krutet!Man kan säga att boken är uppdelad i två. Guns N´Roses tiden och tiden efter.
I första delen är det verkligen sex, drugs & rock n´roll. All the way! Vi får följa Adler som ung kille i L.A. Hur han skolkar från skolan, bråkar med familjen, har sin första fylla och viktigast av allt: hur han träffar Slash. Adler och Slash är oskiljaktiga och vid 14-års ålder är det bara att bli rockstjärna som gäller. Duff, Izzy och Axl kommer in i bilden ett antal år senare och Guns är ett faktum.
Slutet av 80-talet är en lycklig tid för Adler. Guns blir ganska snabbt stora och han får äntligen leva det riktiga rockstjärnelivet. Med allt vad det innebär.
Jag tänker inte avslöja hur det gick till när Adler blev sparkad från bandet, men i och med den händelsen inleds den andra delen i boken: tiden efter Guns. Nu är det mest drugs, drugs & drugs som gäller för Adler. Hans tankar snurrar enbart runt droger och hur han ska kunna bli hög så fort som möjligt. När boken skrev, 2009, hade Adler varit heroinmissbrukare i över 20 år.
Den här delen av boken är otroligt rå, ärlig och brutal. Heroinmissbruk är ingen vacker syn och inte ens en rockstjärna kommer undan. Många beskrivningar får mig faktiskt att må illa och det vänder sig i magen.
Ingen av Adlers före detta bandmedlemmar kommer undan. De får verkligen det hett om öronen. Ibland får jag dock känslan av att han är bitter och skyller delar av sitt missbruk på dem.
Trots alla smädesord är Adlers största önskan att Guns N´Roses ska återförenas. ( Jag förstår honom!) Samtidigt som ha önskar detta bildar han ett band som heter Adler´s Appetite och det gör mig lite konfundersam. Varför? Det kan ju aldrig bli Guns igen. Jag får svar på tal från Adler själv: "I´m giving the fans just what Axl offers: one original member and the music they love so much"
För mig är My appetite for destruction en självklarhet i bokhyllan för alla som har minsta intresse av riktigt bra musikhistoria.
Favorit: "On the night of the last show, a unique thing happened. At the end of our set we put our arms around one another, and as a group, we took a bow. We had never done that before. It felt kind of awkward but appropriate. In my mind, that show was the last real Guns N´Roses concert ever. Immediatley following that bow, we once againe went our own seperate ego-inflated ways."
(Boken är köpt för egna pengar.)
Oj, låter som en bok som är lite jobbig att läsa! Men intressant.
SvaraRadera